Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
man började sy på Frideborgs små barnkläder. Det
var en stor glädje för henne, fastän hon ej ville
låta märka det. Hon satte på sig stora glasögon
och sydde allt för hand med de finaste små pärl-
stygn.
Ibland höll hon upp, tog av sig glasögonen
och såg från sömnaden i sitt knä på Frideborg
söm satt där sysslolös och leende. Då kom det en
förvirrad blixt i de eljes så klara och skarpa
ögonen. Hon tänkte på att hon nu hjälpte Johans
barnbarn. Det var allt bra märkvärdigt ändå. Hur
ofta hade hon inte bannat den gråhårige och lätt-
sinnige Johan von Pahlen för att han inte tagit
nog på sig, när han gick ut på sina strövtåg! Ibland
hade hon smågrälande knäppt hans rock ända upp
till halsen, och han hade leende och i det han ryckte
på axlarna fogat sig i det. Hon, Sara, stod nu
vid livets slut. Det hade värit en så lång och
många gånger besvärlig väg att gå, och nu nära
vägens ändpunkt kom plötsligt ett litet naket barn
löpande och behövde alldeles som Johan förut hen-
nes beskydd och hennes flitiga händer. Gud hade
förmodligen låtit henne leva bara för detta,
Ja, Gud såg ju allt som skulle hända långt, långt
innan ett mänskligt öga kunde skönja annat än grå
dimmor vid en fjärran horisont, och säkert hade han
också upptäckt det där lilla nakna barnet för åratal
sedan. Saras Gud var allvetande, men på ett sär-
skilt sätt så att han visste om allt som skulle hända
just Sara och hennes vänner. Om han brydde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
