Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
om andra människor, intresserade inte Sara. Mor-
gon och afton knäppte hon sina händer i bön till
Gud, och Gud som Sara såg honom hade en märk-
lig likhet med Johan von Pahlen, Med hatten på
nacken, uppknäppt rock, fastän Sara så ordentligt
knäppt igen den, med kinder blomstrande av hälsa
och ett leende kring de fylliga läpparna, blickade
Gud ner på den lilla gumman Sara, som var så
mager att hon tycktes drunkna i sin breda säng.
Och när Sara mötte dessa glada blå ögon slöt hon
sina i mild förtröstan på den mannens allmakt.
Hon kunde också gräla så smått på Gud, som hon
grälat på Johan, Då förebrådde hon honom att
Angela måste föda ett barn, fast hon inte hade
någon far till det, Detta bekymrade Sara mycket.
Då ansåg hon Gud en smula kollrig alldeles som
hon ansett Johan vara, fast hon ej ville låtsa om
det för Frideborg.
Små vita skjortor med en rund spets vid halsen,
de mjukaste blöjor, små ljusblå mössor, allt detta
förfärdigade Saras gamla darrande händer. Ibland
bredde hon ut barnkläderna och gladde sig åt dem
i ensamheten. Så liten var människan från begyn-
nelsen. En kropp lätt som ett dun, som himmelens
vind kunde blåsa vart det den lyste. Så obeskriy-
ligt liten och ändå fullkomlig och i behov av värme
och mat. Tanken roade Sara. För en sådan liten
varelse måste man ju känna medlidande och ömhet.
Man blev ju själv nästan som en Gud i jämförelse
med det lilla krypet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
