Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
andra människor angingo ju inte henne. Bara
Angela.
Petra strövade vidare. Tystnaden omkring henne
blev djup. Men hon tyckte att den fylldes av hen-
nes hjärtas slag. Hon snavade mot en sten och
föll raklång i snön. Hon hade inte gjort sig illa,
inte brutit något ben så att hon ej var i stånd att
stiga upp, hon orkade bara inte resa sig. En här-
lig viloplats hade hon funnit. Hon lutade sin kind
mot snön och tyckte att den var varm som om en
mild andedräkt flämtande höjt sig ur den. Hon
ville sjunka djupt in i jorden. Snön skulle barm-
härtigt sluta sig över henne och dölja den plats
där hon försvunnit. Hon skulle försvinna i en frid
som inga gränser hade, Allt skulle vara glömt,
utsuddat, hennes arma förskjutna hjärta skulle inte
behöva arbeta mer.
Och för första gången i sitt liv kände Petra sig
utan ansvar, Allt vad hon hittills gjort hade styrts
av plikten, till och med den gången hon givit sig
åt Tage Ehrencreutz hade hon utan att riktigt veta
det letts av en förnimmelse av att hon måste lämna
Angela och Thomas åt sig själva och därför för
alltid utplåna sig själv från Thomas” närhet. Nu
hade Angela gått till Agda. Än en gång behövde
hön inte Petra. Skulle hon någonsin behöva henne?
Petra var oansvarig. Hon kunde glatt sjunka in
i en dröm utan slut. Dö. Hennes liv hade varit
tillräckligt långt. Nu ville hon dö. Hennes egen
älskade skog skulle gömma henne. Träden skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
