Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
viska något till henne som hon inte skulle förstå,
men det skulle ändå trösta henne,
Hur länge Petra låg så, visste hon inte. Kanske
somnade hon. Det föll lätta flingor från en him-
mel som gått i moln och skymning. Hon väcktes
till liv av att någon häftigt skakade hennes axlar.
Leende höjde hon ett huvud som dock kändes
fruktansvärt tungt och såg in i arrendatorns upp-
rörda ansikte. Han hade varit ute på arbete i sko-
gen och på hemvägen fått syn på Petra där hon
låg som en död.
— Petra, viskade han bävande. Vakna! Är du
skadad?
Han hjälpte henne upp, höll henne ett ögonblick
i sin starka famn med en känsla av att han nu
inte skulle kunna släppa henne. Hon vacklade ock-
så och behövde hans stöd, när hon nu försökte stå
upprätt. Benen hade domnat av den långa vilan.
Alltjämt log hon som om hon nu glömt all sin
bedrövelse, Och som om hon också glömt de mel-
lanliggande åren, lutade hon sig ömt mot Tord —
samma längtande, nästan ödmjuka Petra som en
gång hållit av honom just här i gamla Ekas
skogar.
Tord darrade. Han förstod att hon inte var rik-
tigt sig själv. Hon såg ut som en som drömmer.
Men varför skulle han då väcka henne? Han fort-
satte att hålla sina armar omkring henne, Hans
bröst värmde henne, och hon frös nu. Hon kröp
längre in i hans famn, som om hon velat gömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
