Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Adéles utsträckta döda ben som voro besynnerligt
böjda. Nu gulnade himlen långsamt över skogs-
topparna bakom sjön, och skyarna där borta fingo
ett fint guldstoft över sig. Gårdsplanen låg skim-
rande av snön och det framträngande ljuset. Under
takrännorna vid herrgårdsbyggnaden hade snön
smält bort, och marken lyste svart och bar. Det
töade. Ja, det töade verkligen, och det var inled-
ningen till våren han drömde om, Luften kom
frisk och klar mot hans ansikte. Han andades in
den och måste le. Det kändes så skönt. Också från
parkens träd hade snön töat. Grenar och stammar
glänste svarta och fuktiga. Han tyckte att de redan
sände en vårlig doft omkring sig. Det gula över
skogstopparna blev plötsligt genomskinligt. Ja,
det var som om en skål fylld av smältande guld
sakta höjt sig. Men det var solen. En solstråle
sköt rätt fram till honom som en liten gnistrande
pil, innan han ännu sett solklotet rulla upp. Den
dallrade på stugans fönster, men kunde inte tränga
sig igenom glaset. Den var alldeles utan styrka
ännu, som en människas hand då den domnad lyftes
ur bädden.
Tord väntade, Hela hans varelse var fylld av
väntan på det under som för varje klar morgon
upprepades för hans ögon. Skuggorna under träden
flydde. De samlade sig till ett grått töcken borta
i parken. En flik av nattens slöja som dröjde kvar,
kall och med nattens själ i sig. Där snön blåsts bort
från isen över sjön var det som om små klara blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
