Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
solen sken. Men stenarna ville inte hålla sig stilla
under fötterna, De rullade framåt med stort väsen
och stötte till hennes kropp så att den ömmade.
Men så var hon med ens inne i sin barnkammare,
och där framför fönstret hängde den blå rullgar-
dinen med sitt slött som hade praktfulla torn och
tinnar och med sin ymnigt växande park. Och då
blev allt så tyst och underbart, Världen tycktes
vila ut i sagans blå skimmer, Men i nästa ögon-
blick lyftes Angela på en hög rullande våg som
förde med sig spillror av den blå rullgardinen, och
hon slungades rätt in i Thomas Mellers famn. Där
klängde hon sig fast och ville inte lämna den,
men vågen förde henne åter bort från honom, och
hon såg hans älskade ansikte lösas upp och för-
svinna.
Då skrek hon till och öppnade ögonen och fann
Petra vid sin sida och Petras armar om sin kropp,
och då log hon tacksamt, medan tårarna ström-
made utför hennes kinder.
— Vårt barn, viskade hon i Petras öra.
Och Petra kände att Angela talade sant. Själv
kanske hon aldrig skulle föda, men riste inte hennes
egna lemmar nu av Angelas födslosmärtor? Genom-
borrades inte hennes hjärta av det svärd som skall
gå genom alla kvinnor? Hon ville lyfta Angelas
lidande över på sig för att förtjäna sin del i detta
barn som var på väg.
Med ens reste sig Angela ur sängen och rusade
till tvättbordet. Det var vattnet som kom, Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
