| 47 |
Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem. Han som var bara god och rolig.
Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig dit ned.
Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk, som sågo honom sade: »Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl legat hemma, full under ovädersdagarna».
Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!
Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar, fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon.
När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs.
Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet.
Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa kängtrasorna från fötterna.
| 48 |
Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af.
Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus skulle gå ifrån honom med barnskaran.
Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet, tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst, när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han, så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med.
Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något pris kunde de släppa Gullspira.
»På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan», sade Ladd-Pelle saktmodigt.
»Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle.» Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli utan dem alla.
»Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt er, far», sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade.
Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga huru rent belåten hon var öfver nyladdarna.
Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade munnen till en trut -- »Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta».
»Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor.»
| 49 |
»På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd att komma när en så'n Guds ängel --.»
Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all glädje i lifvet flytt honom.
Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg
och ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu
jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så
tungsamt sinnelag.
