| 50 |
Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.
Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i saknadens tal om Glasögonkarlen.
Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna. De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.
Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar, samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till timmerdrifning på skogen.
Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.
Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem Guds lånet, hade sett så bister ut,
| 51 |
Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.
Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.
»Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle», sade Månke. »Si de va en rejel karl de.»
»Grannare var de inte», invände Anna-Lisa. »Var de likt de, så farligt som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om jag vet --!»
Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.
»Ja, int vet jag heller», funderade Ante. »Bröde vi fick hos dom va tå bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är jag just som sint på dom.»
»Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint», sade Maglena, »men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så nödåre gör dom ingenting, --
»Ändå har en de bättre hos Pelle.»
Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata och fundera om.
»Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle», anmärkte Månke.
»Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom knutarna», afgjorde Anna-Lisa.
»Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde», tillade Maglena med en drömmande blick uppåt. »Dom hade int nå roligt själf heller.»
| 52 |
»Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt», sade Ante och blickade upp omkring sig. »De börjar på te snå (pinblåsa) från nordost å de är aldrig nå'n behändig vind.»
»Huru har småstintorna de nu då?» Ante stannade kälken, böjde sig ner emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt lite hankigt framför Brita-Cajsa.
»Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt fal bleme ott», sade Brita-Cajsa.
»Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj i millmaste tana.»
Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur schalöppningen.
»Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor är i himmelska Kanan» bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.
»Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull.»
Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas mun.
»Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva lilla våran», sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes begärligt öppna gap.
»Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te mjölke nu Gullspira.»
Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm, skummande mjölk.
»Uj-Yla! Tappa Uj-Yla», ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.
»Uj-Yla» gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.
Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg midt på vägen.
| 53 |
Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna, som prickade ut vägen.
»Kom, och låt de ligga», murrade Anna-Lisa.
»De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin», skrattade Maglena, »men nu håll jag på te bli trött.»
Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade vara.
»Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila», sade Ante. »Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade om, Pelle.»
De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta. Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt i luften.
En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. »Hu, en kan tro de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret», sade Anna-Lisa och drog den tunna duken bättre om hufvudet.
»Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på fötterna», frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt lunsiga, men nya, rara laddarna.
»De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå.» Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt vägen.
Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade älfslätten.
Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.
Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen, hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.
Så lätt det i en hast blef på kälken!
»Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting», sade Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon
| 54 |
»Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag», puttrade Månke, som just var midt inne i en drifva.
»Men jag går efter drifbottnarna jag», flämtade Per-Erik, »det bli lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för jämnan.»
»Tror du det är mycket långt kvar te bys», frågade Maglena hviskande, och smög sin hand fast i Antes ena hand.
»Jag tror nog int de», svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.
»Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare, så ska vi gå på fortare se'n.»
Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.
»Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse», ropade Anna-Lisa till.
»Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!» Ante skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.
»Hvar är Märta-Greta?»
»Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan.»
»Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter Märta-Greta», sade Ante beslutsamt. »Gå bara så pass fort att ni håll värmen i er, och håll er mellan granprickarna.»
»Ja ni mått göra som jag säj», upprepade Ante myndigt, men med ett djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande skydd.
»Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra så många.
»Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int», snyftade Maglena. »Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska
| 55 |
»Ta dej an barna, Anna-Lisa.»
»Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med
allihop, och då behöf du int gå längre än dit», ropade Maglena efter
Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på
sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.
