Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade hon tagit med sig sitt gamla recept: doktorn
behövde ju bara skriva under det. Hon kom fram med
ett litet hopskrynklat papper. Nervöst slätade hon ut
det, innan hon räckte det åt honom. Stefan
uppfattade receptet i ett ögonblick, det var en morfinlösning.
Med en min av ovilja lade han det ifrån sig.
— Brukar ni ta morfin? sade han.
Han kunde inte fånga hennes blick.
— Ja, svarade hon hastigt, nästan andfått.
Därpå dränkte hon detta ”ja” i en ström av ord.
— Jag har en liten flicka, sade hon, hon är tre år
nu. Det var efter det jag fått henne, som jag började.
Jag hade ofta sådana häftiga smärtor i magen, så att
jag skrek högt. Doktorn, som förlöst mig, gav mig
morfin några gånger. Sedan ville jag ha mer, ni
förstår — man måste! Men han ville inte ge mig mer.
Han sade att det var skadligt. Du milde! Jag gick
till en annan. Han gav mig! Han trodde, att jag var
morfinist och därför fick jag. Ni vet, morfinister få
alltid —- alltid! Det lindrar. Man blir så belåten. Jag
tar ju så litet — knappast något alls, bara litet var
dag. Man behöver det precis, som man behöver äta,
när man är hungrig, bara för att hålla sig i form.
Ni förstår! Nu har jag ingenting. Min man grälar på
mig för att jag är på dåligt humör om dagarna. Han
vet ingenting, och han skulle i alla fall ingenting
begripa. Vill ni inte ge mig? Det vore så vänligt. Ester
har talat om er.
Doktorn hörde på henne med rynkade ögonbryn.
Om han gav henne nu, skulle hon komma igen. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
