Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 37 —
Emilie (som förut).
Jag vill, att ni skall tro, att när en människa har
hållit så mycket af en annan, kan denna andra icke
hvarken genom frånvaro eller sin egen likgiltighet mista
sin plats i hennes lif.
max
(ser på henne. Med plötslig innerlighet).
Först nu i detta ögonblick, fröken Emilie — då
ni — en ung flicka — helt stilla och naturligt, med
så lugn och enkel värdighet vågar låta den man veta,
hvilken har behandlat er, som jag nyss, att han . . .
att ni .. . Hur skall jag då uttrycka det, utan att säga
för mycket? — Först nu skymtar jag en värld i er,
som jag — icke brytt mig om att söka upptäcka.
emilie (med värme).
Ni förstår mig ändtligen — så vill ni minnas mig
utan bitterhet —
max (mildt, med stor respekt).
Jag vill blott minnas en ung flicka, hvilken hållit
så mycket af en rätt ovärdig man, att hon trots hans
köld, hans missaktning och obarmhärtiga hänsynslöshet,
aktat sin egen känsla så högt, att hon icke en gång,
då frestelsen därtill var mycket stor, kunnat förmå
sig att fegt förneka den. Sedan jag kunde tänka, har
Leonora — så fri, så fin, på en gång så sammansatt
och så klar — för mig varit allt det jag tyckte, jag
kunde begära af kvinnor. Jag har sett kvinnligheten
blott genom Leonora — i den färg, som var hennes.
Alla kvinnor jag mött, jämförde jag först med Leonora
och fann dem alla underlägsna. Jag ser nu, att det
finns andra mått, hvarmed man kan mäta, och att en
kvinnas själ kan skifta i andra färger. Och därför har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
