Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ungdom och uppfostran (1795-1813)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
ANDERS FRYXELL.
Här föddes, som älste son i huset, Anders Fryxell
den 7 februari år 1795. Hesselskog tillhör ännu i dag,
och så var ännu mer fallet på den tiden, en af landets
undangömdaste trakter, en vildt romantisk bärgs- och
skogsbygd ej långt från norska gränsen. De närmaste städerna
voro Åmål (på 3 mils afstånd) och Uddevalla (9 mil).
Från den förstnämda staden var Anders Fryxells mor.
Hon var dotter af den i frihetstidens historia ej obekante
borgmästaren Anders Ekman och gällde i sin ungdom för
att vara den vackraste flickan och baldrottningen i Åmål.
När hon blef förlofvad med magister Fryxell, tyckte man
därför visserligen, att han var att gratulera till en vacker
och älskvärd fru, men man skakade ändå på hufvudet:
hvad skulle hon duga till som husmor? Emellertid visade sig
sådana farhågor sakna hvarje grund; en duktigare husmor
har sällan regerat i en svensk prästgård. Kyrkoherden
själf var en vänsäll och angenäm sällskapsmänniska och
därjämte en man med lärda, vittra och icke minst politiska
inträssen. Med tidningar och kartor framför sig följde
han och sonen den finska härens marscher 1808 under
sorg öfver nederlagen och olyckorna, under jubel öfver de
glada nyheterna, såsom om segrarna vid Revolaks och
Lappo eller om prästen Gunnerus’ manhaftiga tilltag, då
han i spetsen för åländska bönder jagade ut ryssarna
från Kumlingeön. Vintern 1812-1813 blef det nytt lif
i gamle prosten, när tidningarna förmälde, hur Napoleon
hade förstigit sig i de ryska vinterstäpperna och med
halfdöda spillror af den här, med hvilken han bjudit Europas
lagbundna ordning trots, tågade åter mot väster och på
samma gång mot nedgången af sin lyckas sol. Ingen
politisk person var mer hatad i Hesselskogs prästgård än
Napoleon Bonaparte, hvilken man betraktade som en stor
världsförbrytare, förtjänt af missdådarens död eller
åtminstone af lifstids fängelse på någon tillräckligt obehaglig
Långholme. De fingo sin vilja fram. Napoleon fick till
sist lifstids fängelse. Hans Långholme hette S:t Helena.
När talet föll på Napoleon, råkade till och med den annars
fullkomligt opolitiska prostinnan i eld och lågor: »Jag
önskar, plägade hon säga, »att han till straff för sitt
människoslaktande finge ligga på barnsäng för hvar och en
människa, som för hans skull blifvit ihjälskjuten.»
hade nog blifvit ett i det närmaste evigt straff.
Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
