Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Hans historieskrifning (1822-1880)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
ANDERS FRYXELL.
föremålet för historiens hågkomst. Han blef härigenom
banbrytare för det slags historieskildring, som kallas
kulturhistorisk i motsats mot den ensidigt krigs- eller politiskt
historiska. I enlighet härmed upptagas Fryxells
Berättelser, i synnerhet i de senare delarna, till stor del af
redogörelser för utvecklingen af handel och näringar,
litteratur och konst, vetenskap och religion, seder och bruk.
2) Den äldre historieskrifningen hade nästan
uteslutande sysselsatt sig med konungarnas person och åtgöranden.
Fryxell delade icke i allo Geijers bekanta sats: »Svenska
folkets historia är dess konungars». (I förbigående må
anmärkas, att detta yttrande af Geijer är en af hans många
s. k. paradoxer eller träffande, men oegentliga talesätt,
och att Geijer själf visst icke förbisåg, att äfven andra
faktorer än konungarna bestämt den historiska
utvecklingen.)
3) Den äldre historieskrifningen syntes honom hafva
tillämpat andra morallagar på de stora historiska
personligheterna än på andra dödliga: Fryxell höll på allas
likhet inför samvetets lag och historiens dom. Han stämde
konungar och stormän in för »häfdernas allshärjarting »
(ett uttryck af P. Wieselgren), där han obevekligt dömde
dem efter samma lagar, som i det religiösa och borgerliga
lifvet tillämpades på vanliga människor. När Karl X
Gustaf bröt den besvurna freden med Danmark, kallade
han honom helt enkelt för en menedare, och när Karl XII
genom sina många onyttiga krig störtade vårt land i
olycka, fick han af Fryxell sin hårda dom, utan bänsyn
till att han var »Kung Karl, den unga hjälte» och ett
föremål för det svenska folkets på sätt och vis
beundransvärda, men för Fryxells nyktra tankegång meningslösa
afguderi. När han trodde sig märka, att Bellmans diktning
hade bidragit till att göra vårt folk, i synnerhet de s. k.
bildade klasserna, sedeslappt och försupet, bröt han med
omild hand stafven öfver denne skald. Men att han icke
lät sitt nykterhetsnit bestämma sitt omdöme öfver
historiens personer, det visar hans sätt att behandla Karl XII:s
minne. Det finns helt visst inga personer som han
grundligare tuktat i sin historia, än den absolut nyktre Karl XII
och den bacchanaliske Bellman.
Att Fryxell i sin sträfvan att vara moralist i historien
i vissa fall kunde gå för långt, bör ej förnekas. Biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
