Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Hans historieskrifning (1822-1880)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS HISTORIESKRIFNING.
17
-
käbbel med den känslan att man läst en treflig roman.
Naturligtvis kan äfven den störste skriftkonstnär göra
missgrepp, och med den lyckliga benägenhet, som Fryxell hade att
välja ut det inträsseväckande, var han utsatt för faran att
som ordstäfvet lyder »skrifva historier i stället för historia».
Och dessa historier kunde lätt urarta till skvaller. Man
har också anmärkt, att han långt ifrån undviker, snarare
med ett visst nöje dröjer vid historiens många s. k,
skandaler. Så t. ex. har man tyckt, att han gått väl mycket
in i enskildheter beträffande de historiska personernas
privata lif. Om han härmed åsyftat väckande af allmänhetens
inträsse för sina böcker, så har han förvisso icke
missräknat sig. Kaffekonseljernas ande regerar icke blott
dagens sladdersamkväm utan lägger äfven förgångna släkten
under sin domvärjo. Förtalets art är att angripa den
frånvarande, som ej kan försvara sig. Och de flydda
tidernas människor äro i egentligaste mening sådana
försvarslösa frånvarande. Det vore emellertid orätt att skrifva
Fryxells mörkmålning af vissa historiska personligheter
på den svenska skvallersjukans räkning. Den
sammanhänger i stället med en annan sida hos Fryxell, en
egenskap, som hos honom var synnerligen starkt
utvecklad: sinnet för omutlig rättvisa och sanning. Han
hade känt den sanningskäres vämjelse vid läsningen af det
myckna äckliga smicker, som föregående historieskrifvare
och äreminnesförfattare hade slösat på både framfarna och
lefvande konungar och furstar. Han kände som sin upp
gift att sjunga ut med sanningen, där fordom blott
smickrets röst hade talat.
Och härmed äro vi inne på ett kapital, som förtjänar att
af tänkande nutidsmänniskor noga beaktas: Fryxell var i
sin historieskrifning i medveten motsättning icke blott mot
framställningssättet utan mot innehållet och många af de
ledande synpunkterna i den äldre häfdateckningen. Han
har själf i enskildheter redogjort för denna sin afvikande
syn på tingen. Af de punkter, i hvilka han framställer
sig som affällig från hvad han kallar den gällande
historiska dogmatiken, synas oss följande vara de viktigaste:
1) Den föregående historieskrifningen hade lidit af
det felet att uteslutande eller i öfvervägande grad
förhärliga kriget och dess hjältar: Fryxell ansåg den lugna,
fredliga utvecklingen och dess främjare böra vara det förnämsta
2. Verdandis småskrifter. 108.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
