Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Hans historieskrifning (1822-1880)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS HISTORIESKRIFNING.
23
hufvud, dess egentligen sammanbindande kraft, är borta, och
familjens särskilda beståndsdelar skingras, så framt ej någon
särdeles ädel och kraftig husmoder håller dem tillsammans. »
Hvilken motsats till det i barndomsminnenas idealiserade
glans omstrålade föräldrahemmet med fornsagans ord och
folkvisans toner kring en landtlig spiselhärd! Det förtjänar
äfven antecknas, hvad han i den uppsats, hvarur det anförda
citatet är hämtat*), yttrar om en bland orsakerna därtill.
En af hufvudorsakerna är, säger han, följande förvända
åsikt: »Pojken behöfver rusta ut, han blir nog bra sedan!»
Denna vidt utbredda mening värkar mer än allt annat
fördärfligt. Rummellifvet förstör sedekänsla, rättskänsla,
affärer och hälsa. ’Blir bra sedan!’ Bra med en
blaserad själ och en enärverad kropp!
―
Och med sådan själ och sådan kropp förenar han sig med
en ung, oskyldig hustru, och hon skall med sina pänningar
betala hans skulder och med kvinnligt tålamod fördraga
hans dåliga lynne och kroppsliga skröpligheter. ’Blir bra
sedan!’ Det är oftast lögn. Se hundratals exempel!»
Och så fortsätter han, dundrande mot Bellman och
dryckesvisorna. Detta är, kan man säga ord och inga visor.
Fryxell hade år 1836 tillträdt Sunne pastorat. Han
stod nu på höjden af sitt rykte. Svenska akademien gaf
genom att inkalla honom till ledamot efter den 1839
aflidne Wallin ett slags officiell bekräftelse härpå. Det hade
varit lätt för den berömde forskaren och praktiskt duglige
mannen att, om han velat, gå ännu längre uppåt
samhällets höjder. Karlstads stifts prästerskap ville en gång
genom att välja honom till riksdagsman jämna honom
vägen till statsrådsbordet och en annan gång genom att
uppföra honom på biskopsförslag ge honom den högsta
kyrkliga äreplatsen. Men Fryxell var fjärran från detta
slags ärelystnad: han afböjde regelbundet alla dylika
erbjudanden: han hade blott ett stort mål att lefva för: sin
historieskrifning. För det målet, som han ansåg vara en
folkuppfostran i stort, lika viktig som prästens kall,
lämnade han småningom äfven sin prästerliga tjänstgöring.
*) »En slagskugga», anf. skr. s. 179 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
