Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hans bortgång och eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS BORTGÅNG OCH EFTERMÄLE.
31
gamle veteranen från en tid, som flydde, sin hyllning,
tjänstgöringsbetyget för en nära nog sekellång och för visso
för flera sekler betydelsefull lefnadsdags ärofulla
gärning. Det är icke många förunnat att på sin dödsbädd
mottaga ett sådant vitsord. Det var gifvet af en enskild
man, utan offentligt uppdrag, men bakom detta vitsord stod
en allmän mening, som ej kunnat värdigare tolkas. Dessa
den store diktarens tacksamhetsord till den döende
historiepatriarken värka som ett helt folks välsignelse öfver hans
dödsläger.
Stilla, utan plågor, slocknade den åldrige forskaren
fyra dagar efter mottagandet af detta bref, den 21 mars
1881, i sitt åttiosjunde lefnadsår.
Ett gammalt siarord sade, att »den gudarna älska,
han dör ung».
Men det finns två sätt att dö ung. Det
ena är att bli bortryckt i sina halfva dagar, mot naturens
ordning. På det sättet dogo många af Fryxells
studentkamrater från »Bellmanismens» period. De dogo unga,
men deras död var föga afundsvärd. Det var en ond bråd
död, icke en god. Det andra sättet att dö ung är att
med bevarad ungdomsfriskhet i själ och sinne trotsa
ålderdomens afmattning och i behaglig tid betala sin gärd åt
naturen, somna i ro efter en af värksamhetens lifsglädje
uppfylld arbetsdag. En sådan åldring, som i denna
mening dog ung, var Anders Fryxell.
I sanning, på sådana gestalter kan man tillämpa de
ord, den store finske diktaren lagt i »Soldatgossens» mun,
när han låter denne tala om sina förfäder:
»Ett härligt lif de lefvat dock,
en härlig död de fått».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
