Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under tvänne brinnande hjertan lästes denna vers:
»Gud signe dig, min vän,
Som denna bok mig gaf.
Jag skall ock läsa den,
Till dess jag läggs i graf. »
Lyst af norrskenets lågor läste Anna de enkla verserna,
och hennes blickar strålade af fröjd och tacksamhet.
»Farväl då, Nils!» yttrade Anna till sist. Tårar runno
dervid utför de skära kinderna, och fröso snart till isperlor
i den kalla vinterqvällen.
Skidorna fastgjordes åter, och i samma spår ilade Anna
tillbaka mot sitt hem. Boken, den betydelsefulla boken,
hvilade vid hennes hjerta, och varmt bad hon, i det hennes
blickar sågo tillbaka efter Nils:
»Gud signe dig, min vän!»
* *
*
Några år voro förflutna. Sommaren prydde åter
häggarne i Löfsjöfallet med blommor, och här och der bland
finnskogens berg klingade vallhornens toner. Det var åter lif och
fröjd i ödemarken, och äfven nu på midsommardagen samlades
ungdomen vid Tallåsen. Sommarqvällen var skön, och när
solen gått ned, skulle dansen börja.
Mild och leende sjönk solen ned bortom furornas toppar,
men den unga skaran stod ännu stilla. Man väntade i qväll
en kär gäst på Tallåsen, och först när han kom, skulle dansen
börja. Den, som de unga väntade, var ingen annan än Nils.
»Jag tycker mig se, huru fin och ståtlig Nils nu ska’
vara», utbrast en af de unga flickorna i skaran.
»Nu», genmälte en annan, »håller han sig väl för god
au dansa med någon af oss. Nå, men det var sant, der står
ju Anna, och hon, hans käresta, skall väl vara god nog.»
»Visst är Anna på Löfsjöfallet vacker som en dag»,
förklarade en annan af flickorna, »men så mycket har jag då hört,
så inte tar väl Nils henne nu, sedan han blifvit »ingvalör»,
eller hvad de kalla det.»
Skadeglädje afmålades på flickans anlete, när hon yttrade
dessa ord, och med afsigt talade hon så högt, att Anna, som
stod ett stycke derifrån, skulle höra orden.
Annas anlete öfverdrogs med drifvans färg, när hon hörde
flickans ord. Ack, hon hade anat, hon hade fruktat, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0021.html
