Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof, som nyss bemforslat några »snesar» säd genom att
bära dem på ryggen, satt inne i stugan ocli hvilade en stund.
Den gamla moraklockan knäppte säkert i vräD, och siffrorna på
nrtaflan blickade ärliga och trofasta ned på stugans invånare,
1>vilka för tillfället utgjordes af Olof samt några »skinnare»
frän Malung. Desse sutto vid ett större bord och sydde fäliar
och pelsar, under det de på sitt bekanta språk, det så kallade
»skinnarmålet», samtalade med hvarandra.
Efter att hafva hvilat en stund gick Olof ut på åkern
igen. Hans kind var blek, och sorgen, hade tryckt sin stämpel
pä ynglingens vackra, själfulla anlete. FråD Kerstin hade han
ieke på en längre tid erhållit några underrättelser, och ehuru
gamle morfar stäodigt sade, »att bon nog skulle komma bem
den samma som förr», sörjde Olof henne som förlorad. En
,’uck kom öfver hans läppar, när lian hörde vallhornslåtarne
ljuda frän bergen. Han kom ihåg, huru glad lian förr var,
när säterflickorna kommo hem frän fäbodarne; ty då var Kerstin
med, och då höll bon af honom. Hennes toner kände han
väl igen, och hon lät vallhornet ljuda, på det hau skulle höra,
att hon var i annalkande; men nu var allt detta endast minnen
från en svunnen tid. Hon var nu herrgårdspiga och kanske
redan studentens brud.
Deu begråtna kullan var emellertid redan inom socknens
gränser. Hon vandrade ifrigt. framåt mot det låga, nu kära
hemmet. Ack, der blickade emot henne de kända bergen i
norr, och hon helsade dem, liksom de hade varit gamla vänner
och bekanta. Det voro de nog oekså, ty der i de djupa furu-
skogarne hade hon vandrat omkring mången gång med sin hjord.
Iluru fridfullt var det ieke då utom och inom henne; huru
kärt var det icke att lå’a vallhornet ljuda, då hon visste, att
Olof med förtjusning hörde derpå och gladdes åt de vackra
»låtarne». Ja, hur var det med Olof nu? Hon tordes ieke
fråga derefter, när hon mötte nägon bekant.
Snart hörde hon vallhornen ljuda och förstod deraf, att
fäbodkullorna i dag kommo hem från bergen.
När Kerstin med dröjande steg trädde in i sitt hem, var
endast gamle morfar hemma. Han satt vid bordet med glas-
ögonen på, och en psalmbok med messingsbeslagna permar låg
uppslagen framför honom. Kerstin hörde honom läsa med
darrande stämma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
