Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
»O min själ! Du skall dig svinga.
Till det Salems berg en gäng,
Der Cherubers harpor klinga
Bland de siillas segersäng.
Låt ditt lof, dit böneljud
Gå i förväg hem till Gud,
Medan än du, följd af sorgen,
Irrar utom fadersborgen.»
»Gud vare lofvad», utropade han, när Kerstin trädde fram,
och han slöt henne i sin famn, under det tårar banade sig väg
utför de skrynkliga kinderna.
Morfar omtalade nu, att Olof lefde, men att han sörjt
henne mycket. Sedan han en stund samtalat med Kerstin,
uppmanade han henne att helsa på Olof, och hon begaf sig
strax till den nu käre vännens hem. »Skall han kunna förlåta
och älska mig ännu», sade hon för sig sjelf.
»Sä lik Kerstin den der är», mumlade Olof för sig sjeif,
när han fiek se den hemkomna kullan vandra uppför skogs-
backen, på hvilkeu hans hem var beläget. Han tänkte dock
icke vidare på detta, utan ryckte lös en »snes» 9äd, hvilken
han lade på axeln för att sålunda bära den bort till logen.
Olof hade gått ett stycke bortöfver täppan, när en kär stämma
strax bredvid honom helsade:
»God dag, Olof!»
Ynglingen kastade genast sin börda på marken, och —
framför honom stod Kerstin. Olof glömde att helsa, men lian
slöt kullan i sin famn, och det var nog lika bra det, Tårar
gläuste i bägges ögon, men det var glädjetårar; ty nu vårmolnet
borta, och kärlekens sol strålade skönare äa någonsin förut.
Det behöfdes inga förklaringar, och Olof tänkte icke heller på
att fordra några sådana; han hade sin kära kulla i famnen,
sådan hon förr var, och det var nog.
De satte sig ned på sädeskärfvarnc.
»Nu ska’ vi älla af hvarandra liksom förr», utbrast Olof
och fattade Kerstins hand.
»I lif och död, i lust ocli nöd», svarade Kerstin och til 1-
lade: »Nu är jag morakulia igen, och errgårdspigan ska’ vi
inte komma i åg något mera, sir du.»
Hon log sä hjertligt, den glada kullan, när hon sade
detta.
Olof och Kerstiü sutto länge qvar på sädeskärfvarne och
språkade. »Skinnarena», hvilka sett de ungas möte, stodo i
fönstret och skrattade, så att de voro blå i ansigtet. Vallhornen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
