Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klingade du pâ närmare håll; när Kerstin lyssnade, kände hon
igen »låtarne». Kor, getter och kalfvar sprungo om hvarandra
på den branta skogsvägen, och hon satt tyst och betraktade den
muntra taflan. Ack, der såg hon bestämdt Stjärna, boögäs
■och Majros bland de aüdra. Det var bennes faders »kossor»,
•och dem bade hoo vallat så många gånger.
Det följde nu idel solskensdagar, ehuru hösteu snart efter-
träddes af den kulna vintern, och Olofs bleka kind blef så små-
ningom åter prydd af helsans färg. Visst hade han velat gå
läsvägen, men det var väl icke värdt att sörja tör den sakens
skulC tyckte Olof, ty »det är väl bäst, det som sker». Vintern
•med sina urvädersdagar gick snart förbi; ty tiden går fort, när
anan älskar hvarandra.
* *
41-
En dag strax före midsommar var en folkskara samlad i
Kerstins hem. Vära unga två skulle fira sitt bröllop, och man
väntade prosten, hvilken skulle besegla deras förbund och hedra
dem med sin närvaro.
På gården stodo bröllopsgästerna, ifrigt samtalande, kar-
lame om socknens angelägenheter och gummorna om brudparet,
sina barn och kor samt deras egenskaper. Brudens läskamrater
i byn hade af blommor bundit ett stort K och ett O, hvilka
■bokstäfver voro fästa högst upp i de mot hvarandra böjda
björkar, som bildade ett slags äreport vid ingången till Kerstins
hem. ,
»Så vackert brudpar ar jag inte sett pä den dag, jag
mins», sade en af gummorna till en annan. »Ja, ar du inte
’ört, att en ’ög erre, som bor uti ett slott uti landet, ar varit
rent af tokig efter ’enneï»
Jo, det hade den andra gumman hört också.
Bruden och brudgummen gingo nt, medan man väntade
på prosten. Aek, hvad denna dag var skön! Himlen, den blå,
oändliga duken, var molnfri, och solen blickade så varm, att
•det skulle hafva varit qvalmigt, om ieke de milda, svalkande
vestanvindarue sväfvat fram från Siljan. Der skyndade batar
fram med raska årslag, och årbladen glänste i solskenet, som
•de hade varit af silfver. På äDgarne stod blommornas folk,
äalande sitt tysta språk om den store skaparens kärlek och godhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
