Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aldrig hade Olof känt sig så lycklig som nu. Han läste
halfhögt för sin brud några verser, hvilka han tillegnat henne,
men det var endast Kerstin, som fick se verserna. I dem taltes
om en kärlek, som icke bleknar i lif eller död, en kärlek, som
förljufvar vandringen genom lifvet.
»Tack, tusen tack för verserna, Olof», sade bruden, när
de vände om hemåt; ty prosten kom, och vigselceremonien
började. Gamle morfar instämde med darrande röst i
bröllopspsalmen, ehuru han endast kunde sjunga »på gamla sättet».
Det var något senare på qvällen. Prosten hade rest hem,
och brudparet gick ut en stund från de larmande gästerna för
att mera ostördt få samtala med hvarandra. De vandrade arm
i arm skogsvägen utför, och när de kommo genom grinden,
satte de sig på samma ställe, der Kerstin fick den lilla blå
blomman af Olof. De påminde hvarandra om denna
sommarmorgon.
Sjön låg spegelklar, men vid stränderna såg det ut, som
en hop snöbollar regnat ned på vattnet. Det var de hvita
näckrosorna, hvilka vågorna under dagens lopp sökt begrafva i
djupet. Olof tyckte i denna stund, att han velat sluta hela
menskligheten i sin famn, så lycklig var han. En vindkåre
sväfvade fram ifrån Siljan, det susade i granarne, och Kerstin
tyckte, att de sjöngo:
»Och flickor alla, som hafva en vän,
De böra nu tänka på Näckens qval,
Ty finge han blott sin flicka igen,
Det blefve fröjd i hans mörka sal
Och en »svängom» på Siljans våg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
