Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett barndomsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solen hade nu sänkt sig ned till skogstopparue, hvilka
voro liksom förgylda af hennes strålar. Vi stanDade och be-
slöto att tåga hem, ehuru vi icke lyckats skjuta en enda fågel.
Ack, jag minnes ännu, huru skön qvällen var! Fåglarne sjöngo
med förenade krafter en sång till Gud, som gjort verlden så
skön omkring dem. Linndao, som stod under granen, blyg och
vacker i sin hvita skrud, doftade nu skönare än någonsin.
Qvällen skulle dock blifva ganska bekymmersam för oss.
»Åt. hvilket häll är hemmet?» utropade vi samtidigt med
den största oro. Ja se, det visste ingen af oss. Vi hade
vandrat utan att tänka pä den saken, och troligen hade vi blifvit
villade deraf, att vi gingo och sågo efter fåglar uppe i träden.
Nu blef det sorg, och Nils, som roat oss genom lustiga
infall, satte sig på en sten och började fälla bittra tårar. Jonas
påminde om, att det varit bättre att sitta hemma och göra
näfverskor än räka ut för sådant elände.
Nysä förut hade han också omtalat hårresande berättelser
om skogsrån, troll och sådant mer. Han hade tydligen hört
»berghunden» skälla, och han skulle vara sä farlig. Mörka
bilder uppstego i vår själ ju mer solen sjönk ned bland träden
och skymning lade sig öfver jorden. Vi tyckte, att de små
hvita dufkullorna gräto med oss, och stjernorna, som tindrade
ifrån det blå, voro sä sorgsna. Vi började äfven tänka på,
huru bekymrade våra föräldrar skulle vara, huru mormor, som
hvarje qväll, iunan vi somnade, lade sin hand på våra hufvuden
och sade: »Gud vare med eder», skulle vara bedröfvad. Kanske
vi derborta i skogen skulle förgås. Dertill hade vi också gått
bort olofligt.
»U-u u, u-u-u!» ljöd detnu borta i bergklipporna. Det
gick en kall rysning Jjfver våra ryggar, men det var blott cn
uf vi hörde. Det tassade och sprang omkring oss, och der
borta i den tjocka skogen tyckte vi oss skåda gnistrande ögon.
Jonas tröstade sig dock med, att han hade en fällknif, och i
den fans stål, hvilket skulle skydda honom mot troll och dylikt.
Men plötsligen steg Nils upp, och hela hans väsende ut-
tryckte glädje.
»Katten skall visa oss vägen», utropade han, och som
»misse» var försedd med ett långt snöre, tog Nils detta i
handen, och lät katten börja sin vandring. Han gick ganska
ordentligt, och vi kotnmo snart in på eu gångstig.
»Men om katten nu går vilse väg», anmärkte vi. Men
Nils var säker på sin sak, och vi följde med.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
