Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
"Han kunde då tro på mig, han hatade mig ej!”
ropade Brigilta, i det tårarne strömmade öfver hen
nes nästan förklarade ansigte. ”Allt är nu godt —
inga missljud mer!” hviskade hon, och ciltran klin
gade en fridfull choral. Hon steg upp och bjöd oss
god natt.
Alice och jag gingo åter in till den urgamla
frun, som salt i sin ländstol och läste i en stor
psalmbok med tunga silfverbeslag. När gumman hörde
att Brigitta redan gått till hvila, nickade hon betydel
sefullt, suckade och vände bladen i sin bok, utan att
ihågkomma vår närvaro.
Alice och jag talade förtroligt om Brigitta; vi
anade båda att hon i sin ungdom varit förlofvad med
min far, men att något sällsamt missförstånd eller
kanske någon tredjes mellankomst brutit deras för
hållande. Brigitta hade ej förr än nu vetat om han
älskat eller halat henne till döden. Detta tvifvel hade
sönderslitit hennes själ och förstört hennes helsa.
Säkert hade Alice ofta lidit af hennes förbittrade
lynne, fastän ingen klagan smög sig öfver den milda
Hickans läppar. Jag bjöd henne god natt med en
känsla af att jag ej kunde lemna henne, att jag snart
måste återse delta engla-ansigte.
Då jag kom upp i mitt rum, der troligen förr
min far, som yngling drömt hoppets rosiga drömmar,
sken månen åler på namnet Brigitta, som var ristadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
