Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marmorbleka ansigte bar ett uttryck af ungdomlig kärlek,
hänryckning och salig frid, som underligt
kontrasterade med hans åldriga gestalt, rika silfverskägg och
kala panna. Det såg ut som om Iduna föryngrat
en gammal kämpe, hvilken nyss, efter svåra strider,
vunnit Valhalls fröjd.
Den gamle blef begrafven i sin grotta bland sina
sällsamma skapelser och ett hvitt marmorkors stod
på hans graf, ofta af Einar prydt med en blommande
törnekrans.
Här hade Einar nu slutat sitt arbete. Han ville
blifva en mästare: ännu kände han sig blott lärjunge,
långt från skönhetens urbild, som föresväfvade honom
lik en aflägsen stjerna. Då det blef höst, grep han åter
vandringsstafven, för att bege sig till konstens land
och der skapa nordiska bilder. Sedan ville han hem
och väcka de gestalter, som slumrade i hemlandets
klippor. En morgon gick han bort, och man hörde
honom stilla sjunga:
”Aldrig jag slutar att söka, förr
Än jag har funnit dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
