Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 POSTFARS BEGRAFNING
klädd med grönt, och på ena hörnet satt grann som den
grannaste tulipan en liten äkta Gagnäfspojke i gul kjor-
tel och dinglade med benen, synbarligen mycket belåten
med sin värld och med sin plats. Efter kom släkten,
män, kvinnor och barn. Isynnerhet många barn. Det
föreföll nästan som om postfar och barnen stått hvar-
andra särskildt nära. Och för ålderns skull kunde vi
visst alla varit postfars barn.
Kyrkoherden höll ett vackert och alldeles enkelt tal,
eller rättare talade med oss enkelt och godt om allas
vår käre, gamle postfar som nu gått ifrån oss, och som
nått sitt mål.
Jag tänkte medan han så talade, att det måste finnas
ett helt litet Gagnäf i himmelen, så många gamla, fromma
och tålmodiga människor som dö här, och så många
som i stilla längtan gå och vänta att bli kallade hem.
Kanske kommer postfar att gå med posten där också!
Svårt att föreställa sig fröjden i de budskap eller glan-
sen i de bref han då skulle medföra.
På andra sidan grafven stod en liten skara små-
flickor. De sågo allesammans förunderligt och ovant
allvarsamma ut. Först stodo dei en lång rad, som små-
flickor bruka, men allt efter som kyrkoherden talade,
trängde de sig mer och mer tillsammans till en tät
klunga, och försökte gömma sina små halsduksklädda,
kringfransade hufvuden bakom hvarandra för att dölja
sina tårar.
Bredvid grafven på den uppkastade sanden stod
den lilla kistan som förut stod i barnschäsen. Den var
nu tagen ur sitt hölje och lyste så blå och var så liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
