Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en berömde sig av sina bedrifter. Den gamla
gumman visade sig orolig och sade: »Haven I icke
råkat eder bror Västanvinden? Det är ju redan helt
sent och han kommer inte.» Alla svarade sig ej
hava blivit honom varse; men i detsamma såg furst
Adolf vid kulans ingång en liten gosse så täck och
behaglig, som själva kärleksguden avmålas. Han hade
vingar, vilkas vita med blekrött blandade fjädrar
voro så fina, att de tycktes vara i ständig rörelse;
hans vackra ljusa hår nedföll i långa lockar på hans
axlar; hans huvud var prytt med en liten krans
av flera slags rosor och hans anlete var glatt och
vänligt. »Varifrån kommer du, lilla självsvålding?»
frågade gumman med hes röst. — »Min kära moder»,
svarade han, »det gör mig ont, om ni varit
bekymrad för min skull; jag har varit på Lycksalighetens ö,
i dess trädgård, där jag sett prinsessan och alla hennes
nymfer förlusta sig. Några dansade, andra sjöngo;
den sköna prinsessan själv satt i en lund av lagerträd;
jag närmade mig hennes täcka mun, jag svävade
omkring henne och rörde vid hennes lena lockar. Sefyr,
sade hon till mig, du är mig mycket välkommen,
och så länge du är här, går jag ej härifrån. — Så
ljuva ord från en så söt mun gjorde mig så
betagen, att jag försäkrar er, min mor, att jag aldrig
kunnat skiljas ifrån henne, om jag icke fruktat för
ert missnöje. Om nu jag, som likväl är ett luftigt
väsende, kunde bliva så intagen av en dödlig, huru
mycket mera skulle hon då ej förtjusa en mänsklig
varelse!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
