Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjärtligt för den godhet, han bevisat honom. Sefyr,
som längtade att få se sin älskade ros, lämnade Adolf
ensam i den ljuvliga trädgården, där han gick genom
flera skuggrika lundar och doftande blomsterland, till
dess han slutligen kom till en stod av marmor,
föreställande Kärleksguden, ett mästerstycke av den mest
fulländade konst. Han höll i handen ett bloss, varur
strömmade en vattenstråle i stället för låga, och, stödd
mot en klippa, tycktes han läsa följande ord, skrivna
på en jaspistavla:
»Den, ännu obekant med kärleksnöjen är,
Kan aldrig sägas än ha någon sällhet njutit,
Ty endast kärlek kan förnöja vårt begär
Och göra lycklig den, i sina band han knutit.»
Nu gick Adolf in i en lövsal av kaprifolium och
lade sig där att vila på en mjuk mossa invid en
källa. Det var nära middag, då han vaknade, och
han blev helt harmsen, att han försovit så mycken
tid, varför han genast skyndade till slottet för att
ersätta vad han förlorat. På prinsens kappa var
ännu alltid den gröna sidan utåt, så att han själv såg
allt men ingen blev honom varse. Han fann slottets
portar stängda och sökte länge förgäves, huru han
där skulle komma in, till dess han slutligen märkte,
huru en skön kvinna öppnade ett kristallfönster, då
i detsamma en liten trädgårdsflicka kom och emottog
en korg, vilken den andra hissade ned med
befallning till flickan att däri hämta blommor för prinsessan.
Flickan skyndade att fullgöra denna befallning, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
