Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ankomst till ön. — Ack, hade hon vetat vad dessa
ord skulle komma att kosta henne, så hade hon aldrig
yttrat dem. »Tre hundrade år!» utropade prinsen.
»1 vad tillstånd är väl nu världen? Vem regerar
väl nu i mitt rike? Vem skall känna igen mig, då
jag kommer dit tillbaka? Jag vet ju icke ens deras
seder eller lagar, vilka jag då måste styra.» —
»Huru», inföll prinsessan, »ni talar om att återvända
till edert rike! Är detta lönen för den oändliga
kärlek jag ägnat eder alltsedan första dagen av eder
här-varo? Eller vad är det, som i sådan hast förändrat
edert sinne?» — »Ack», svarade Adolf, »den godhet
och ömhet, ni visat mig, skola alltid vara oförgätliga
i mitt hjärta, och det vore en oförlåtlig otacksamhet
om jag icke alltid skulle erkänna det; men om jag
långt för detta avsomnat, hade jag, som jag hoppas,
dock lämnat efter mig ett odödligt namn, i stället
att jag nu lever såsom en, vilken genom inga
bragder eller berömliga gärningar gjort sig namnkunnig
eller följt förfädrens lovvärda efterdömen. Sådan som
min var ock den tappra Renauds belägenhet, då han
dröjde hos sin Armida; men den åtrå han hade att
genom manliga bedrifter förskaffa sig ett odödligt
namn ryckte honom därifrån.» — »Så skall samma
åtrå även rycka dig ifrån mig, du omänsklige»,
ropade prinsessan med bittra tårar; »du vill lämna mig
ensam med alla de kval din frånvaro skall hos mig
väcka.»
Vid dessa ord föll hon vanmäktig i hans armar,
och han kände sig på det högsta upprörd såväl över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
