Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin egen som prinsessans sinnesförfattning. Han älskade
henne ännu mer än mycket men var ändå illa till
mods, att han låtit en så lång tid gå förbi utan att
tillvägabringa något, som kunde lända honom till
beröm. Väl bjöd han till att dölja sin misslynthet,
men den hade så överväldigat honom, att han
knappast var igenkännlig. Han, som tillförene hade räknat
hundrade år för en månad, räknade nu en dag för
ett år, vilket prinsessan ej kunde undgå att till sin
stora sorg förnimma. Hon ville då ej längre hålla
honom kvar utan lät honom förstå att, då hennes
öde -det så beslutat, kunde han resa när honom gott
syntes, ehuru hon fruktade, att någon olycka kunde
hända honom. Hennes ord bedrövade honom djupt,
men åtrån efter ära och rykte behöll dock till slut
hos honom överhanden, och han tog under många
tårar avsked av henne, försäkrande, att, så snart han
genom några manliga bragder hade visat sig värdig
hennes ynnest och uträttat något, som kunde spörjas
efter honom i kommande tider, skulle han komma
tillbaka och då med ett ännu fullkomligare nöje visa
henne, att hon var hans hjärtas enda härskarinna och
högsta sällhet.
Med dessa och dylika yttranden sökte han väl
att mildra hennes sorg och överskyla vad som
kallnat i hans kärlek; men prinsessan var för klok att
kunna dåras, och så mycket hon än sökte behärska
sig, erfor hon dock en ängslan och en oro, som ej
låter sig beskrivas.
Vid skilsmässan gav hon åt Adolf de dyrbaraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
