Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vapen och den raskaste häst, vilken skulle föra honom
vart han ämnade sig och med seger ur varje strid,
men från vilken han ej finge stiga av, förr än han
återvänt till sitt land.
Prinsen lovade att troget följa hennes råd, och
så skildes de från varandra under bittra tårar och
de ömmaste omfamningar, varefter han satte sig
upp på sin eldiga häst men kvarglömde i brådskan
sin kappa. Hästen sprang med sin herre över både
vatten och land, och så kommo de mot aftonen på
en trång, stenig och på alla sidor med tistel omgiven
stig, där mitt på vägen stod en kärra fullastad med
gamla vingar, gjorda på åtskilliga sätt, och under
kärran låg en gammal gubbe tvärs över den smala
stigen, så att Adolf ej kunde komma fram med sin
häst. Den hjälplösa gamle, vars skalliga huvud
utmärkte en hög ålder, hans klagande rop och
fruktlösa strävanden att göra sig fri från kärran, bevekte
prinsen att emot prinsessans förbud stiga av hästen
och hjälpa honom. Men huru häpen vart han icke,
då han nu såg gubben ganska behändigt hjälpa sig
själv och fatta tag i honom, innan han kunde värja
sig. »Jag har nu länge nog, i tre hundrade år, väntat
på dig», ropade gubben med hotande röst. »Jag är
Tiden och har utnött alla dessa vingar för att leta
efter dig. Så har jag då nu äntligen funnit dig, så
gömd du än varit, ty mig kan ingen dödlig undgå.»
Vid dessa ord satte han sin hand för prinsens mun
så hårt, att han på ögonblicket kvävde honom.
Strax därefter for Sefyr förbi och såg med största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
