Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty det hade regnat om natten; men den främmande
jungfrun vandrade sin väg utan att bry sig om att
hennes långa klänning släpade på marken. Då sade
drottningen: >Kära prinsessa, akten eder kjortel.»
Torparedottern svarade stolt: »Å, här måtte väl
finnas flera klänningar än just denna. Mycket bättre
hade jag, när jag var i mitt slott på Kattenborg.»
Nu kunde den gamla drottningen icke tänka annat,
än att jungfrun var van att bära silkessömmade
kläder och dömde härav, att hon måtte vara en konungs
dotter. Drottningen lade därför inga vidare hinder
i vägen för sin sons frieri, och torparedottern gav
omsider även sitt ja och samtycke.
Det hände sig en gång, att prinsen och hans
käresta sutto och talades vid. Då tittade jungfrun
ut genom fönstret och fick se, hur hennes föräldrar
kommo löpande ut urskogen, käringen före med grytan
och gubben efter med sleven. Då kunde flickan
icke hålla sig utan brast i ett högt skratt. Prinsen
frågade vad hon skrattade åt så hjärtligt, och
jungfrun svarade som katten hade lärt henne: »Jo, jag
kan icke annat än skratta, när jag tänker, att edert
slott står på stenstolpar men mitt slott står på
guldstolpar.» När prinsen hörde detta blev han mycket
förundrad och sade: »Alltid står din håg till det sköna
Kattenborg, och måtte du där hafva allting bättre och
rikare än här hos oss. Vi måste fara bort och se din
fagra kungsgård, vore än vägen aldrig så lång». Vid
detta tal blev torparedottern så till mods, att hon kunnat
sjunka ned i jorden; ty hon visste väl, att hon icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
