Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett hemskt Hagaminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Domaren försökte på allt sätt utröna, om mörderskan haft någon
medbrottsling, och sade slutligen med högtidlig stämma:
— Det är osannolikt, att du ensam kunnat föröva detta gräsliga brott,
och att du, som befann dig i ett sådant tillstånd, skulle förmått släpa liket
efter en storväxt kvinna upp på rumstaket. Jag uppmanar dig allvarligt
att säga sanningen, fullkomligt och uppriktigt, och såmedels försona dig
med Gud och det samhälle, mot vars lagar du så svårt förbrutit dig ...
Kvinna, du har haft hjälp därvid?
En lång paus inträdde, varunder mörderskans blick lyste dyster och
hemsk. Fullständig tystnad rådde i domsalen, och så väl domstolens
ledamöter som de andra närvarande bidade under stark spänning den
anklagades svar.
— Ja, sade hon med svag röst, jag har haft hjälp.
— Säg mig då namnet på din medbrottsling!
— Det var — djävulen ...
Därefter bedyrade hon att ingen annan människa deltagit i brottet och
dess utförande. Hon förklarade att hon efter bekännelsen kände sig lycklig
och nöjd, men på samma gång hyste förskräckelse över möjligheten att få
återvända till Göteborg.
Detta öde undgick hon naturligtvis inte. Ransakningen återupptogs
inom kort vid Göteborgs rådhusrätt, där hon vidhöll sin bekännelse. Under
tårar bedyrade hon att hon intet hade att tillägga eller förtydliga i
bekännelsen och att hon nöjd och undergiven gick sitt öde till mötes. Den
enda önskan hon hyste var att få en annan själasörjare.
Den 27 april 1865 föll domen, som lydde på livstids straffarbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
