Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mont Blanc. Bergens konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men sommaren hon blev rädd och hon sade, att hon ej
vågade följa mig längre.
Och så togo vi farväl av varann, hon vände om, lättfotad
och glad, ned till alpängarnas grönska, och jag knäppte rocken
fastare om livet och gick på. Några furor togo också mod till
sig, och med senfulla armar gripande fasta tag i den skrovliga
graniten följde de med uppför höjden. Allt brantare blev stigen,
allt glesare blev den dunkelgröna karavanen, som skred där
upp. Och så stannade de sista i skydd av ett klipputsprång.
Jag frågade dem, om de ej ville följa mig längre, men de
böjde sina vitlockiga huvuden till farväl. Jag klappade de
gamla barndomskamraterna och bad dem hälsa hem, ifall jag
ej kom tillbaka, och så fortsatte jag ensam min vandring.
Allt djupare trängde dödskylan in i fjällets ådror, allt
saktare slog naturens hjärta, allt högre upp gick min färd. Och
där stod hon, sommarens sista utpost, brantens modiga lilla
blombarn, skön som sitt namn, Edelweiss! Hon stod där
alldeles ensam med fötterna i snön, intet levande väsen hade hon
att sällskapa med, men lika fin var hon i alla fall i sin lilla
grå ylleklänning med frostpärlor kring, och lika frimodig och
lycklig såg hon upp mot solen. Hon hade nog sin plats att
fylla, även hon, där hon stod, och inte kunde det falla mig
in att vilja göra henne något illa. Jag såg på henne en stund
och jag tyckte hon var så vacker, fast hon var så enkelt klädd
i sina hemvävda grå vadmalskläder och hade inga färger alls
att pynta sig med, hon, den fattiga lilla Askungen bland alla
sommarfagra syskon.
Jag stod vid gränsen till den eviga vinterns rike och med
fasta steg skred jag över löpgraven, som i stelnade
gletschervågor omgav ismonarkens slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
