Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 5. Léon Bonnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
ordentlige läraren, vilken ingen torde bättre kunna
uppskatta än jag, deri forne lärjungen.
»Jag räknar, skriver prinsen, som en verklig lycka att ha
haft Bonnat till lärare. Dess värre var det under alldeles för
kort tid, ty redan efter ett år upplöstes den ateljé, där han
undervisade. Bland de fem franska konstnärer, hos vilka jag
fått undervisning, var Bonnat utan all jämförelse den jag som
lärare satte störst värde på, om jag också, särskilt nu långt
efteråt, känner mig ha haft stor nytta av vad en man som
Puvis de Chavannes yttrade, men Bonnat var helt säkert den
enda av dem som var verklig pedagog.
Bonnat var alltid mycket hastig i sina rörelser, stannade
aldrig länge i ateljén och endast några få minuter vid varje
elev. Men man hade ändå aldrig känsla av, att han hade
bråttom, utan att han ägnade fullt tillräcklig tid åt var och en.
Först tittade han några ögonblick intensivt på elevens arbete,
några ögonblick av bävan och spänning för denne, och så kom
domen med några kärva, korthuggna fraser och ett par
kraftiga, rediga teckningstag på papperet,- sällan på själva
modellritningen, oftast bara på sidan av denna.- Han rättade aldrig
ens modellteckning som sådan, utan den princip, den
allmänna regel, som man försyndat sig emot. Oftast var det
endast e n synpunkt åt gången han påpekade, e n uppgift
han gav eleven till nästa séance »Cherchez moi 9a», sade han
och nästa gång kom han väl ihåg, vad han sagt åt var och en
särskilt och såg också noga efter att denne vetat följa hans
anvisningar. Utvisade då ens teckning, om- ock aldrig så
ofullkomligt, att man förstått hans avsikt, var han nöjd. «£a ira,
9a ira», sade han och så angav han en ny sida hos naturen att
observera till nästa gång.
Vad det i början särskilt gällde, var att iakttaga
proportionerna mellan höjd och bredd och mellan de olika delarna och
framför allt att underordna detaljerna under helheten, och så,
både först som sist, att få figuren »d’aplomb», det vill väl
närmast säga att stå ordentligt på fötterna och att väga jämnt.
Några »vackra» teckningar, några som ville se bättre ut än de
i själva verket voro, ville han ej se, i alla fall ej hos nybörjare,
och vad som gjorde honom verkligt rasande var, om man ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
