- Project Runeberg -  Skriftir i Samling / VI. Ein Fritenkjar. Forteljingar. Kvæde /
226

(1908) [MARC] Author: Arne Garborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226

STORDAAD

Gluggen i Take; og so vart der so kaldt og fælt . . .
Og so var der ikkje meir enn ein Stol; dei andre maatte
sitja paa Sengekanten; lite var der Rom til aa snu seg
heller naar dei var inne alle tri; og i Dag var Mor
sjuk, so det var verre enn verst; nei ! — Men paa
Dampen, paa Dampen, der var det godt aa vera; der
kunde dei sitja og verme seg ein Time um dei vilde;
og der var alltid ein Uppvartar som kunde koma til
aa sjaa deim og tykkje Synd i deim og stikke til deim
ein Braudbite eller eit Par Potetur, eller ei Kjøtslintre
som andre hadde leivt ... aa, Hans vart so glad, og
so varm innvertes; og kor det hadde seg eller ikkje:
sjølve Vinden var ikkje so strid lenger no, totte han.

Men so med ein Gong stana Hansemann. Og
Gleda gjekk av han so braadt og so tydeleg, at ein
kunde sjaa det med Augo.

„Hva’ æ’ dæ?" sagde Johanne arg. For ho visste
kva det var. Ho gjekk sjølv og tenkte paa det same.

„Mor," sagde Hans.

„Ja hva’ hu?" spurde Johanne surt.

„Hu sa’ vi skulde . . . komma hjem, naar atte vi
fik no’."

„Din Tosk! Trur du ikke jæ husker dæ, kanskje."

Dei tagna. Dei saag kvar til sin Kant. So sette
Hansemann i aa graate. „Jæ vil ha Medda’ jæ!"
sutra han.

Det vilde Johannemor au, meir enn gjerne; altfor
gjerne. Ho gav seg so smaatt i Gang att; jæ kann jo
skylde paa Hansemann, tenkte ho.

Dei gjekk og dei gjekk. Men det var som dei
ikkje fekk Føtane fram; og so bles det so hardt so . . .

Um ei Stund stansa Johannemor. „D’ær naa itte
greit aa vera sjuk, veit du," sa ho.

Hans grét ikkje lenger; han berre snykta so smaatt
Og han saag ynkeleg ut i sitt magre Andlit.

„Dersom vi gjikk hjem ..." heldt Johanne fram.

Hans stod og gnika seg i Augo og tagde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:49:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gaskriftir/6-1909/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free