Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 NATALY VON ESCHSTRUTH
var ju ännu slagen mied salig blindhet och klamrade
mig fast vid hoppet att endast vara förtalad, jag trodde
att allt ännu kunde bringas till rätta. Nu har jag
blivit seende och känner marken vackla under fötterna,
nu, då jag ville ge mitt hjärteblod för att stå riktigt
säker. Din söl kommer sent, Reimar, men den är desto
mera strålande. Lev väl, Reimar, och gör mig den
tjänsten att aldrig nämna detta samtal då vi äro
tillsammans; det skulle kasta en skugga på vår vänskap.
På återseende!
Det låg en stel undergivenhet på den
unge mannens vackra ansikte, en trotsig och på samma
gång bitter foglighet för det oundvikliga. Men i hans
våldsamt behärskade röst fanns en klang, som skar
Reimar djupt i hjärtat. Han gick långsamt fram till
Lehrbach, lade sin hand på hans axel och såg honom
fast i ögonen.
— Giinther, sade han vekt, din häftighet tvingade
mig till en indiskretion, som Josefine svårligen skulle
förlåta mig om hon hade reda därpå. Hon önskar att
du aldrig skall vela hur djupt dina trolösa ord sårade
hennes hjärta. Jag ber dig därför att icke göra någon
förändring i ert umgänge rned varandra. Dessutom
bjuder min plikt mig att säga dig att ännu intet bindande
ord växlats mellan fröken von Wetter och mig. Jag
tål dig gärna som rival vid min sida och är långt ifrån
att avundas dig din framgång: om det skulle lyckas dig
att få vildrosen att åter blomstra på den brutna stängeln!
Greve Lehrbach skakade häftigt på huvudet och
tryckte krampaktigt vännens hand.
— Samla icke glödande kol på mitt huvud, Reimar,
bevisa mig icke oupphörligt hur ovärdig jag ännu är
din vänskap! Josefine skall bliva lycklig, därför
förtjänar hon att få dig, du hederliga själ, hon älskar dig,
och det jag lättsinnigt har förspillt, kan jag aldrig! åter
förvärva, det sår trolöshet ristar i en ung flickas hjärta,
det kan aldrig åter läkas.
— Du är en lyckligt anlagd karaktär, Giinther, du
skall snart glömma Gåslisa och finna andra blommor
som skola ersätta henne! sade Hattenheim, i det han
fäste sina ögon nästan ängsligt frågande på Giinthers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
