Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgs stads jordegendomar. Av C. NERDRUM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lundby samt delar av Vikan Mellan- och Bergegårdarna i Björlanda socken.
Fastigheterna utgjorde tillsammans 161,52 hektar och betingade ett pris av
313,087 kronor 47 öre. Någon anläggning av ifrågavarande slag kom
emellertid icke till utförande, och fastigheterna användas fortfarande till jordbruk.
Förutom sistnämnda fastigheter har för industriändamål och
hamnanläggningar under årens lopp inköpts tillsammans 418,57 hektar mark och vatten
för 19,338,1x8 kronor, därav i Majornas 2:dra och 4:de rotar 38,55 hektar för
4,280,686 kronor, i stadens n:te rote 8,76 hektar för 2,528,000 kronor, samt
i Lundby 197,53 hektar för 11,238,295 kronor.
Nämnas kan även, att kristiden förorsakade staden en ganska stor utgift
för fastighetsinköp. Staden såg sig nämligen nödsakad att för lagring av
livsmedel m. m. anskaffa lämpliga lokaler, varför bryggeriet Kronans
fastighet i Majornas 2:dra rote år 1917 inköptes för ett pris av icke mindre än
2,000,000 kronor. Numera användes fastigheten emellertid endast för
uthyrning.
Markupplåtelse och tomtpolitik
Ursprungligen ägde staden ej rättighet att med äganderätt avhända sig
den av kronan åt staden donerade jorden, utan skulle staden alltid bibehållas
vid sin äganderätt till densamma. Donationsjordens landerier och
lägenheter blevo sålunda icke försålda utan endast upplåtna med nyttjanderätt.
Upplåtelsetiden och villkoren i övrigt varierade till en början högst betydligt.
Sålunda förekommo upplåtelser på fem år och upplåtelser på exempelvis
nittionio år. I många fall utsattes icke ens någon viss upplåtelsetid, utan
uppläts jorden till viss person, hans hustru, barn och arvingar, varvid den
s. k. ständiga besittningsrätten uppkom.
Denna sista upplåtelseform har för staden visat sig vara synnerligen
ofördelaktig. Juridiskt sett var visserligen staden fortfarande ägare till denna
mark, men så länge den överenskomna arrendeavgiften — vilken som oftast
var synnerligen låg — erlades, kunde staden ej återtaga marken. Om
besittningsrätten till marken av någon orsak skulle övergå till annan person än
barn och arvingar, hade visserligen den överlåtande hembudsskyldighet till
staden, varvid staden alltså åter kunde komma i besittning av marken, men
staden fick då för besittningsrätten i regel betala, vad andra bevisligen hade
erbjudit för densamma. Härav kan man förstå, att denna besittningsrätt
i praktiken kommit att stå äganderätten mycket nära. Någon annan avgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
