Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Pastores, Comministri och Skolmän - Istorp, Öxnevalla, Horred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pastores. 467
som näppeligen kunnat gå an inför en af W., kunde mellertid
opåtalt passera inför en så foglig man som hans successor.
Egendomlig var han ock i användandet af den rikdom, han samlade i
Istorp, så betydlig, at han icke kunde undgå klandret för en viss
sacra fames. Men helt visst var han mer välgörande, än flertalet
af klandrarne. Genom eftergifter ansågs pastoratet af honom
försämradt. Mot sina Comministrar var han mer än vanligt liberal,
mot Friedlanders och hans sterbhus ej minst. Ett beställsamt
Hörensagen hviskade motsatsen i någons öra, som derför kunde
taga honom för hufvudet. Denne gjorde så, och P. sporde tilbaka,
om det kan kallas hårdhet, då han sjelf aflönade enkans vice
comminister, gick henne til handa med skötseln af hennes gårdsbruk,
jämte andra beneficier, hon åtnjöt. Den inquirerande måste tilstå
sig vara ”bedragen af sin sagesman”. Då en annan comminister
hår skulle första gången så up bostället, skickade P. sin dräng
åstad med ett lass sädesspanmål jämte helsning at hålla til godo.
(E. A. Wallberg har förtäljt det). Huru han i sin omgifning
ansågs för allt annat, än njugg, torde bevisas af en allmän berättelse
i orten (för hvars sanning vi för öfrigt ej kunna ansvara), at, sedan
sagde dräng efter välfägnad bonade sig til at gå, men påmindes at
icke glömma efter sig oxarne och vagnen, skulle han svarat: ”nej,
det är prostens mening, at pastorn skall behåila alltsammans”.
Hufvudstoden af sin förmögenhet använde han emellertid til stor
del til allmogens båtnad, donationer oberäknade; men
hufvudsakligen på en idé, den ej alla äro benägna at anse för den bästa,
nämligen på sjöuttappningar. Ökonomiska sträfvanden i stort! För
dessa ansågs han värd Wasa Orden, den han ock fick, men afsade
sig, trots biskopliga maningar at ej göra slikt scandalum. I
Handlingarne til jubelfesten i Lund 1868, då han vardt jubelmagister,
står emellertid hans upgift tryckt, humoristiskt nog, som hans
skaplynne var, at han afsade sig sagda ordenstecken ”för sjuklighet
skull”, ehuru hvar man viste, at han kunde vara frisk nog at bära
det och mer til. Möjligen hade någon förtrytelse, som näppeligen
kan klandras, del i denna ”sjuklighet”, då han kunde anses, såsom
han af många ansågs, med orätt förbigången, enär många vida
mindre utmärkta prester blefvo anmälda til L. N. O. och ”Th.
doctorer”, det sistnämnda både 1860 vid creeringen under den
reuterdahlska regimen, då den vidunderliga grundsatsen gjorde sig
gällande, at de ”äldste contractsprostar” skulle dertil creeras, liksom
man vore genom ålder qvalificerad til något, som skulle vara en
lärdomsutmärkelse, och 1868. Til växten svarade han mot sitt
fädernenamn. Var aldrig gift.
Johan Samuel Berg, född i Örgryte 1821,
klockareson. Til Lund 1840. Prestv. 1845. P. l. 1872. † 1875.
Johan Relfsson, född i Tegneby 1836, bondson.
Til Upsala 1858. Prestv. 1862. Commin. i Mjöbeck 1868.
Pastor i Torestorp 1871; här: tilträdde 1878.
Gift m. T. Torbjörnsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
