Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Pastores, Comministri och Skolmän - Tölö, Lindome, Elfsåker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Comministri. 909
men hvi så? Om honom är antecknadt i en gammal
gymnasiimatrikel, at han ”vid de vanliga allmänna öfningarna ( på gymnasium)
har visat sin flit och lärdom genom predikande, såsom kamraten
Thorild (Thoren) genom disputerande”. En sägen förtäljer om dessa,
at ”ehuru de aldrig kommo öfverens, kunde de aldrig lemna
hvarandra i ro, utan disputerade mycket,” och: ”om det var så, om det är
så”, upprepade T. när L. ej syntes honom på nog bevisade satser
stafuera något. L:s fattiga moder var mot slutet ”husvill”, och 81
var han fader- och moderlös. Från Lund 84. Pastor i Enslöf, S.,
gjorde stor svårighet för hans afskedspredikan. ”Jo afsked skall
jag hålla, får jag ej i kyrkan, så på kyrkogården; förbjudes mig ock
denna, så på Enslöfs Tufvor”. Ändtligen beviljadt. Sökte
Skepplanda comministratur 92, men fick, såsom väl ung, förslag blott af
Malm och Wingård, som berömde hans ”utmärkta lärdom”. Han
anförde besvär. S. å. förslag til Hishults p., men erhöll blott ringa
minoritet (16 r.) i detta minsta gäll. I Spekeröd åter begärdes han
95 til 4. man, äfven på den grund, ”att den Kierrulfska slägten, hvaraf
han gå mödernet härstammar, med värdighet och nit förestått
pastoratet i nästan hela detta till sitt slut lutande århundrade.”
Kallelsen afslogs. Sagdt är förr (B. Lex. VIII), at hvad han skrifvit,
”andas snille, om ock andedragen stundom äro något tunga”.
Stundom; ty öfver hufvud är stilen allt annat än tung, mestadels
lätt och flytande, alltid originell. Men ”stundom”, särdeles i
tidigare producter, felar han ej så litet mot smaken. Hans predikan
92 om yttersta domen visar det. J. F. Ingman, som åhörde henne,
har förtäljt för oss, hvilket oerhördt intryck hon gjorde, och at
den spänning, hvari församlingen försattes, endast kunde jemföras
med ögonblicklig väntan på de ”storhändelser”, som var ämnet.
Men då L. inlemnade henne till censur, mötte ett sällsamt hinder.
Censuren uppdrogs åt Stein, som ej fann henne approbabel, och
DC.t ej heller, med mindre förf. uttoge ”några låga och opassande
talesätt”. L. gjorde förändringar men så få, at den redlige Stein
ändå förklarade misnöje, enär t. ex. väl uttrycken ”har då sett på
maken”, ”det är lappri” o. dyl. ändrats men andra stodo qvar, som
ock blifvit utdömde. Ergo ej heller denna gång godkänd. Trycktes
sedan, men vi kunna ej säga förvisso, om under censurens dagar.
År 1801 skref han sjelf en utförlig anmälan för sin länge lofvade,
af många önskade, postilla, hvilken anmälan, högst egendomlig,
läses i Gbgs Alleh. s. å. n:o 119, och en annan 1802 n:o 7 ibm,
något osmaklig efter vårt sätt at se, t. ex. ”på den hårdes hjerta
förhöjas ju de heliga slagen i samma mohn som predikningarne
blifva längre.”(?”) Ännu i slutet af året hade han ej infriat sitt
löfte med insändande af en enda predikan, hvadan S. Norberg
afsade sig tryckningsbefattningen. ÄÅr 1805 inkallades han af DC.t,
anmäld derför at han mottagit prenumeration. Han lofvar at om3
månader återbära prenumerationsmedlen, men boken blefve för dyr
at utgifva; han försäkrade, at han ej gjort det af illvillighbet o. s.
v. När hon omsider utkom posthum, har utgifvaren (D. M. H.)
fyllt några luckor där och hvar. En märkbar ojämnhet har
därigenom upstått, och t. ex. predikan på Långfredag är så andefattig,
at om L. författat den (i så fall i sin ungdom) och H. redigerat,
det är obegripligt at den senares omdöme den gången ej varit
sundare. L.s mest berömda vältalighetsprof är den s. k. ”saliga
skammen”, likpr. öfver G. Ræmpke. Bland hans Sånger har en och annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
