Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Pastores, Comministri och Skolmän - Uddevalla, Ryr (och f. d. Bäfve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pastores. 921
brukats vid ett och annat läroverk i Tyskland. I ett af sina bref
säger han sig ej så snart skolat ledsna vid Falkenberg, om han
haft en annan pastor, än den som .. (ett något annat omdöme än
det consistoriella). ÅÄr 1810 inställdes han för Consistorii skrank
för det han 09 Íemnat sitt ämbetsställe och rest til Stockholm. I
ett långt, tämligen sväfvande, anförande svarar han. Men Cons.
ansåg svaret ej giltigt, och resan så mycket mindre grannlaga, som
han stod på förslag til Laholm; hvadan ”föreställning” gafs. År
12 dog hans mor i Gödestad. Hon valde sjelf sitt språk til sista
communion, verkstäld af honom, Ph. 1: 23. Såsom riksdagsman
hade han ett anförande, i hvilket han ansåg sin pligt och sitt
embete enligt ”at frambära en skärf på bränvinets alitför ofta ohelgade
altare” (sic), och ”önskade Henrik IV åt franska trälen en höna i
sin soppa hvarje söndag, kan man nu säga at svenska bonden räknar
ett godt stycke fläsk i goda ärter jämte en dugtig sup för en
hvardagsspis. Och hvarföre neka den arbetande klassen några muntra
stunder?” Denna sententia gjorde furore i Besvärs- och
Ekonomie-Utskottet, men har i författaren til Historik öfver sv.
Bränvinslagstiftningen sid. 175 fj. fått en ”Pedagogomastix” nog så skarpt
gisslande som af W. mot de elfva hundra elfva. Då (1840) kunde
Rabe ej mer taga til genmäle, och Wallmark, som ännu lefde,
framträdde ej den gången med något ”Fredsförslag”. Men 1818 synes
den senare gjort hvad han förmått att få det famösa anförandet til
bränvinets försvar ansedt som ett specimen för th. doctorat, ”hvilken
distinction” bereddes honom af Wallmark, enligt R.s eget
erkännande. Hans grammatiska och Hans pedagogomastiska
Höglärdheter vordo alltså ”th. doctorer” på samma gång. Til Wallmark
skref G. Rabe året derpå: ”om Castens befordran til sagda
värdigheten skulle ligga i vägen för dig och ditt arbete för mig, så vore
ingenting mer fatalt, men jag hoppas, at tiden skall adoucera
herrarnes harm och försona dem med dig”. År 24 upfördes han i 1.
rummet til Skeplanda, framför lectorerna Bruhn och Ekman, och
Traneus yttrade: ”i grund af den värdighet af th. dr, som K. Mjt
nådigst tildelat, hvilken, om den ej åtföljdes af de
företrädesrättigheter, som .. endast vore en föga båtande benämning”. Har äfven
af W. delat den tanken? Förmodligen. Endast lector Svensson
hade nog takt at upföra en theolog, fastän icke titulerad th. dr.,
framför en icke-theolog, fastän kunglig th. dr. Likväl må anmärkas
det tillfälle han fick at speciminera derför genom vice præsidiet
1831, vid hvilket enahanda fråga torde kunna göras, som blifvit jord,
sid. 190. Ännu 1820 uplifvades minnet af sentensstriden, & på
titelbladet til LXX ”Led. af Samfundet pro fide” etc. kom at stå,
det R. ej var och därför ber Wallmark skaffa honom det, på det
ej ”scandal” af denna obetydlighet måtte uppstå. In concionibus
lär R. varit väl fri och egendomlig. När en gång Carl Johan
bivistade högmessan i stadens kyrka, då R. sjelf upträdde, kunde
han ej underlåta at öfversätta ingångsspråket på fransyska. Bland
ej ”lyckliga infall” var det då han skref om B. L—g til Wallmark:
”L. fick det olyckliga infallet at göra et trä fruktbårande med
tilhjelp af en grimma, eller . .; känner ej orsaken til hans
melancholiyra. Somlige säga .. chagrin öfver prof. M...s (Malms)
obeskedliga upförande..” Känd för stor gästfrihet. Förde i sitt signet:
Conscius Recti; han sjelf anför som anagram på sitt namn ”Necars
(nec ars) beat”. Med sagda symbolum kunde han särdeles under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
