Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återblick och Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Götheborg. 1087
upvaktades en 1. Maj, då det var 50 år sedan han sjelf blef student,
vände han djupt rörd sitt tal särsķildt til eller om en gammal
uttjent men from adjunct vid namn Öberg och yttrade: af de, som
den aftonen togo studentexamen, äro blott tvänne qvar i lifvet:
den ene har kommit i hvad man plägar kalla jordisk lycka så
långt up, som man gärna kan komma, den andre har hållits från henne
så djupt nere, som man gärna kan hållas; men frågan är ändå,
hvilkendera som i sjelfva verket är den lyckligaste. Äfven på
sin dödsbädd aflade han en god bekännelse; han afled 1865.
P. Wieselgren: äfven om honom några få ord, dock, af
sina skäl, färre än om den föregående. I sitt sigill hade han Pro
Vero, men vi skulle med afseende på hela arten af hans verksamhet
velat omsätta det til Ciceros: ”Prodesse Velimus”. Om honom kan
ej sägas i den delen detsamma, som om T., at han ”ej ogärna”
mottog kallelsen til Götheborg, ty han sträfvade i det längsta
deremot, fastän T. varit verksam för at få honom til successor, och
såsom det bästa beviset, huru upriktig hans önskan var at stanna
qvar i Helsingborg, kan väl nämnas, at då han höll sin
profpredikan och man vänligt bad honom unöävika det för ”befordran”
hinderliga omrörandet af mormonismen, som den tiden var,
naturligtvis jämte bränvinet, denne Catos Carthago delenda, så uptog
han just detta ämne, på hvilket han den gången eljest icke tänkt.
Den gången lyckades mellertid Thomanders råd bättre, än då han
fordom voterat honom til theologiæ professor i Lund; och at han
icke vardt biskop i Wexiö, hvartil han tvänne gånger haft förslag,
hade den senare gången sina så randiga skäl, at vi ej må inväfva
dem i den ädla minnesbilden, endast nämnande, at de voro af en
ej blott politisk art, som sannolikt haft samma utgång, äfven om
han icke skrifvit de fatala raderna om en viss stil (Sv. Sk. Lit.
V: 320). At W. äfven i Gbg höll föredrag på öppna platser
för folket och sålunda gjorde sig til folktalare i detta ords lägre
mening, var i Sverige ingen biskopsmerit, äfven om han kunde
för sitt här oerhörda upträdande åberopa ”Londons”, d. v. s.
Londonerbiskopens, exempel. Knappast heller hans upträdande
i Stocokholm och annorstädes för at agitera frågan om den
förändring i riksdagsordningen, som nu är lag, äfven om han
derför erhöll en commendörsstjerna, den han mellertid aldrig bar.
I V. V. S. höll han ofta ästhetiska föredrag och i Gustaf
Ädolfsföreningen var han en varm talare, ej mindre än i
Missionssällskapet, hälst sedan han lyckats utverka P. Fjellstedts kallelse til
Gbg och fästande för en del år vid den s. k. Johanneskyrkan. Hans
säått at ”prodesse” var så långt ifrån at vara alla andras af Klerkeriet,
at det af många ansågs böra stämplas som ett kätterskt obesse.
Få, och säkert ingen i Gbgs stift, hafva dock varit så flitiga i
utgifvande af apologetiska skrifter för bibel, christendom och luthersk
bekännelse. Hans rika, särdeles historiskt rika, bibliothek samt med
hans ovanligt rika brefsamling, är förenadt med Gbgs museum.
I historien, särdeles Sveriges, hade han de mäst omfattande insigter
och en Perspicientia Veri, för at åter hugfästa ett uttryck af Cicero,
som af sjelfva Geijer förklarades i vissa delar epokgörande.
Näppeligen har han med någon delat så mycket både ljuft och ledt, som
med sin närmaste företrädare i ett aldrig afbrutet vänskapsförbund,
det Ijufva inberäknadt, som i den sista skilsmessans stund är det
ljufvaste. Han afled 1877. Hans minne, fästadt med dyrbara vår-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
