Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofning (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svartsjuka. I de kungligas svit voro många af mina närmare
bekanta. De beundrade henne alla, och detta gjorde
mig redan ett oförklarligt nöje att höra. En dag förut
skulle samma beröm hafva varit mig en lika oförklarlig
plåga. Nu började jag redan drömma om den stund, då
jag skulle visa världen, att hon var min, och säga:
Se denna sitt köns stolthet och allas älskling; hon
har utvalt den ringa lotten vid mitt hjärta framför
all rikedomens glans och den stora världens lockelser!
Aftonen medförde ännu en triumf. Supéen serverades
endast för damer i balrummen, och herrarne skulle söka
sig födan i lägre regioner. Men hon åtog sig att gifva
mig hvad jag behöfde och lofvade att själf skymma
undan mig för värdarnes ögon, medan jag åt. Jag visste
väl, att hon tvärt om skulle draga uppmärksamheten
åt mig, men kände mig däraf långt ifrån besvärad. Då
jag gick hem, var jag så lycklig som en härförare,
hvilken öppnat ett fälttåg med en afgörande seger.
Följande dagen sattes mina undersåtliga känslor på
ett hårdt prof, som de klent bestodo, emedan min resa
till Vanås icke kunde anträdas förr, än de kungliga
lämnat Kristianstad. Hvad jag tyckte det onödigt,
att de skulle besöka hofrätten, fängelset, kasernerna
m. m.; och slutligen hvilken evig déjeuner! Hela
landet skulle ju utarmas genom ett så förfärligt
ätande. Med ett ord, rönnbären voro sura. Slutligen
rullade likväl de kungliga vagnarna sina färde, och
jag var icke den, som hurrade minst. Nu kom ett annat
bekymmer – att Vanåsfamiljen icke på en ny evighet
skulle blifva färdig till sin hemresa. Detta gick
likväl öfver all förhoppning fort. Min häst hade redan
ett par timmar stått och väntat, förspänd en lånad
liten ensitsig schäs; och knappt hade jag, som stod
på post vid hörnet af lilla torget, sett vagnsdörrarna
slås igen efter Vanåsarne, förrän äfven jag satte min
karriol i gång och följde dem i kölvattnet, så länge
min skjutshäst kunde hålla jämna steg med deras spann,
hvilket dock slutade innan jag kom igenom stadsporten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
