Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herodots kännedom om Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 H. H. VON SCHWERIN
föres sålunda icke heller af någon senare geograf, och längre fram
se vi Romarne, desse forntidens ännu i dag oöfverträffade
väganläggare och brobyggare, följa helt andra kommunikationsleder
genom Väst-Asiens landskap, sedan dessa bragts under deras välde.
Men kungsvägen från Sardes till Susa användes, höra vi af
Herodot, äfven för andra ändamål, eller för befordrandet af den
persiska kurirposten. Det persiska postväsendet och budskickningen
från den ena stationen till den andra utmed den kungliga vägen
väckte allmänt Grekernas, bl. a. XENOPHONS, odelade beundran.
Herodot säger: »det finnes intet snabbare i denna värld än dessa
postbud», när han redogör för, huru budskapet om Athens intagande
af Xerxes och det därpå följande slaget vid Salamis befordrades
till Susa. Perserna hade förstått att uppbringa sina utmärkta
hästars snabbhet till det högsta möjliga, enkom för befordrandet af
nyheter med tillhjälp af ridande bud. Detta befordringssätt med
tillhjälp af hästar kallade Perserna angareion. Vägsträckan mellan
Sardes och Susa i dess helhet förmådde de kunglige postkurirerna
på Herodots tid tillryggalägga på 10 dagar, hvilket alltså betingar
en väglängd af ungefär 242 kilometer om dagen.
Dessa ilbud eller angaroi redo blott mellan tvenne bredvid
hvarandra, på ett afstånd af ungefär 22 1/4 kil. belägna stationer.
Den ankommande statsdepeschen emottogs strax af en i beredskap
stående ryttare, som ögonblickligen satte af i sporrsträck till nästa
hållplats, där han öfverlämnade brefvet åt en tredje ryttare, och
så undan för undan.
Perserna använde också snabblöpare, som till fots befordrade
budskapen. Åfven mulåsnor brukades stundom i ilpostens tjänst.
Att uppbringa hastigheten så högt som möjligt var det främsta
ändamålet. Hvarken regn eller snö, mörker eller hetta fick störande
ingripa. Det gällde blott att komma åstad i en fart. Längre fram
utvecklades denna postbefordring till en formlig telegrafering, om
dagen med tillhjälp af på kullar placerade, hvarandra tillropande
vaktposter och om natten med tillhjälp af eldsignaler.
Alldeles påtagligt har Herodot en mycket riktig uppfattning af
de två stora främre-asiatiska floderna Euphrat och Tigris, hvilkas
källor han förlägger till de armeniska bergen. Hans kunskaper
om det af dessa strömmar genomflutna, utomordentligt fruktbara
landskap, för hvilket han, betecknande nog, icke använder namnet
Mesopotamien (en benämning som först senare uppkom) äro
mycket rikhaltiga. Att så är fallet, kan lätt förklaras, alldenstund
Herodot tvifvelsutan i egen person besökt Babylon och måhända
äfven Susa, ja många skäl finnas att antaga, att han af egen
erfarenhet beskrifver stora sträckor af kungsvägen från Sardes
till Susa.
Af stort intresse är hvad han nämner om trafiken på dessa
floder, icke minst emedan däraf framgår, att alldeles samma för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
