Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carpinis resa till Karakorum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 H. H. VON SCHWERIN
Carpini lämnar oss dessutom en detaljerad beskrifning öfver
det invecklade hofceremoniel, som tillämpades vid detta barbariska
hof. På ett särskildt bord i audienssalen stodo konstnärligt
utarbetade dryckeskärl af guld och silfver uppställda. Säkerligen
härrörde en stor del af dessa från plundrade europeiska kyrkor.
Närhelst det behagade monarken taga sig en klunk ur något af
desse med starka drycker fyllda kärl, instämde alla de närvarande
i en jublande sång, beledsagad af strängaspel. När fursten red ut,
bars alltid en solskärm öfver honom såsom ett tecken på hans
värdighet.
Med vemodiga känslor iakttog Carpini äfven, att Batu var i
besittning af flera, utomordentligt präktiga tält af linneväf, hvilka
förut tillhört konungen af Ungern, men tagits som krigsbyte af
Tartarerna.
Trots all denna ståt voro Carpini och hans följeslagare nära
att dö af svält under sin vistelse i det mongoliska residenset.
Storkhanen tyckes nämligen helt och hållet hafva saknat sinne för sina
gästers kroppsliga behof.
Sedan Batu med uppmärksamhet läst påfvens till tartariska
öfversatta bref, gaf han de resande tillsägelse att inställa sig hos
alla Mongolers öfverhufvud, KUJUK-KHAN, i dennes residens,
Karakorum. .
Den 8 april 1246 anträdde Carpini och hans kamrater den
ojämförligt farligaste delen af resan. »Vi voro tårögde» säger han,
»och visste icke, om det gällde lif eller död.» Dessutom voro de
resande utmattade genom umbäranden. Deras enda näring hade
på sista tiden bestått af något hirs med salt. Deras dryck var
vatten, som de skaffade sig genom att smälta snö i en kittel. För
att kunna bättre uthärda det oupphörliga ridandet hade munkarne
lindat sina ben.
I detta sammanhang lämnar Carpini bl. a. en beskrifning på de
folkslag, som bebodde det vidsträckta området mellan Svarta hafvet
och Ishafvet. Han anför sålunda Ryssar, Bulgarer och Baschkirer.
Långt uppe i norr bodde Samojederna och ännu nordligare än
desse på oceanens ödsliga kuster män, som sades hafva
»hundhufvuden».
Den ridande expeditionens tartariske vägvisare ökade alltmera
farten, hästar ombyttes ända till sju gånger om dagen. Man inser
lätt, hvilka strapatser de arme ambassadörerna därvid nödgades
underkasta sig. Den uralkaspiska steppen, som nu passerades,
skildras närmast som en ödemark, hvars invånare, de
nomadiserande Kangiterna, blifvit dödade eller bortförts som slafvar af
Tartarerna. Ingenstädes sågos människor eller deras boningar.
Däremot voro hufvudskallar och andra delar af människoskelett
spridda öfver marken likt djurspillning. Ofverallt rådde den
förskräckligaste vattenbrist. En betydande krigshär under anförande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
