Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rubrucks resa till världens östligaste delar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 H. H. VON SCHWERIN
kända, mera noggranna beskrifningen öfver det Hyrkaniska eller
Kaspiska hafvet.
Det omgafs, säger han, på tre sidor af berg, men begränsades
i norr af ett stort slättland, som beboddes af Tartarerna och
genomflöts af Etilia, hvilken flod om sommaren svämmade öfver sina
bräddar liksom Nilen i Egypten. Rubruck framhåller uttryckligen
det oriktiga i det påståendet, att detta haf utgjorde en vik af oceanen;
tvärtom var det på alla håll omgifvet af land!
Landet mellan Kaspiska hafvet, Kaukasos och Don benämndes
Albanien och var bekant för sina jättestora hundar, som anföllo
och dödade både tjurar och lejon. Själf hade Rubruck låtit sig
berättas, att det folk, som bodde vid »norra oceanen», i stället för
oxar använde dessa stora hundar till att draga sina kärror.
Vid framkomsten till Volga sattes de resande öfver till
motsatta stranden, där Batu för tillfället hade sitt läger eller ordu.
Stundom brukade denne vistas i det något längre norrut belägna
Stor-Bulgariens städer. (Ruiner af den berömda staden Bolgar
finnas ännu nära Volgas vänstra strand mellan Kasan och
Simbirsk.) Vid åsynen af det tartariska lägret häpnade Rubruck och
trodde strax, att han kommit till en stor stad, som sträckte sig
vidt och bredt öfver slätten.
Dagen därpå ägde den högtidliga audiensen rum. Sittande på
sin gyllene tron och omgifven af sin talrika hofpersonal, mottog
BATU de resande i ett väldigt tält. Rubruck säger om den
ryktbare fursten, att han var storväxt, och att hans ansiktsfärg var
något rödaktig. Han och hans sällskap tillsades att böja bägge knäna
inför den mäktige härskaren, liksom hade det gällt Gud, något
som naturligtvis misshagade den plikttrogne och själfmedvetne
munken. Därpå höll han, sedan han svalt förtreten, ett litet
föredrag öfver sin herres, den franske konungens, förträffliga egenskaper
och påpekade därjämte, att Batu borde sätta en ära i att vara
kristen. Hofmännen klappade ironiskt i händerna, fursten själf
däremot smålog nedlåtande, hvarpå han tillsade Rubruck att resa
sig. Därefter inbjödos han och hans kamrater att dricka kumis,
med det uttryckliga tillägget, att de icke skulle hänga med hufvudet,
utan se glade ut. Slutresultatet af audiensen blef emellertid, att
Batu befallde den franske konungens sändemän att begifva sig till
stor-khanen Mangu i Karakorum.
Under fem veckörs tid färdades Rubruck långsamt i sydlig
riktning utmed Volgas strand tillsammans med Batu och hans
hofläger. Den 14 september inställde sig emellertid »en förnäm
Tartar» hos Rubruck med den upplysningen, att han fått i uppdrag
att ledsaga denne till Mangu, och att denna resa kräfde en tid
af fyra månader. »Det är dock så kallt under vägen, att kölden
spränger både träd och stenar. Eftertänken nu blott,» tillade han,
»huruvida I kunnen uthärda detta, ty, om så icke är fallet, läm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
