Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rubrucks resa till världens östligaste delar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 H. H. VON SCHWERIN
dessa djur, hvilka dock, tack vare sin snabbhet, städse lyckades
undkomma sina förföljare.
Karavanen färdades därefter genom ett odladt och väl
bevattnadt land (en del af det nuvarande ryska Turkestan). Färden
fortsattes åter i östlig riktning, och de resande inträngde allt
djupare i härvarande berglandskap, som tillhörde Mangu-Khan
och beboddes af Kara-kitaifolket.
De foro därefter öfver en stor flod (säkerligen Ili) och
genomreste sedan åtskilliga landskap, hvilkas befolkning bestod af
hedningar, saracener och nestorianske kristne. Rubruck lämnar många
skarpsinniga upplysningar om dessa folk. Längst dröjer han vid
beskrifningen på de hedniske Jugurerna eller Uigurerna längre i
öster, i det nuvarande Dsungariet. De voro mycket skrifkunnige,
och deras alfabet hade blifvit antaget af Tartarerna. (Det
uiguriska språket var faktiskt under lång tid »kanslispråk» i nästan
hela Central-Asien.)
I ett bergigt land öster om desse bodde de för sin tapperhet
bekante Tanguterna. De hade till och med en gång tillfångatagit
själfve Tschingis-Khan. De använde såsom dragare för sina vagnar
ett egendomligt slag af starka, kortbenta oxar med håriga svansar,
liknande hästarnas, samt med hela kroppen betäckt af långa hår.
Deras långa, krökta horn voro så skarpa, att man ständigt måste
passa på att affila deras spetsar. Vi igenkänna strax på denna
beskrifning jakoxen, hvilken för öfrigt redan blifvit skildrad af Kosmas
INDIEFARAREN.
Rubruck talar vidare om invånarne i det guldrika Tibet, hvilka
fordom hade det hemska bruket att uppäta sina föräldrar.
Däremot fortforo de ännu, liksom förut, att förfärdiga dryckeskärl af
sina föräldrars hufvudskålar.
I samband med Tibets beskrifning lämnar Rubruck ett ytterst
viktigt meddelande om det strax österut belägna landet Kathay
(Nord-China), hvars invånare, säger han, »fordom kallades Serer».
Från dem kommo de bästa silketygerna, hvilka efter detta folk
benämndes seric. (Rubruck är således den förste västerländske
skriftställare, som identifierar Kathay med Serernas klassiska land.)
Kathayborna (Chineserna), säger Rubruck, voro små till växten
och hade, likt alla österländingar, små ögon. De voro utmärkte
arbetare, och deras läkare voro mycket skicklige att bedöma de
olika sjukdomarna genom att känna patienten på pulsen.
Rubruck lämnar vidare en förträfflig framställning af
Chinesernas skriftecken, som hvardera uttrycka ett helt ord. Likaledes
framhåller han skillnaden mellan flera centralasiatiska folks sätt att
skrifva, som han jämför med Västerlandets metod att upprada
bokstäfverna vågrätt från vänster till höger. En mängd Chineser befunno
sig i Karakorum, där de skötte allahanda handtverk. Nestorianerna,
som funnos där, kunde däremot ingenting. »De sjöngo på samma sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
