Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Resan genom den asiatiska kontinenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 H. H. VON SCHWERIN
tvänne af dem på samma gång. Deras inre hålighet var så stor,
att de tjänade räfvarna till bo. Själfva fårkroppen var så tung,
att den utgjorde en full last för två hästar. Den omtalade slätten
kallades Pamier, och man kunde, anmärker Polo, på tolf dagar
rida igenom densamma, under hvilken tid man såg blott ett ödsligt
landskap utan hvarken boningsplatser eller minsta grönska, så att
resande nödgades själf medföra allt, hvad de behöfde. Trakten var
så högt belägen och så kall, att man aldrig såg en fågel flyga där.
(Detta förhållande är riktigt, endast hvad vintern beträffar, ty om
sommaren svärma härvarande sjöar af vattenfåglar.. Polo påpekar
ytterligare, att kölden häruppe var så sträng, att eld, som
uppgjordes, hvarken brann så klart eller lämnade så mycket värme
som vanligt, hvilket hade till följd, att födan icke kunde blifva
tillbörligt kokt. —
Denna beskrifning är i allo träffande. Vi igenkänna däri det
stora argalifåret eller Ovis Poli, som det numera kallas, ehuru
det under namnet arcali redan omtalats af RUBRUCK. Det jagas
ifrigt af de på de lägre platåerna boende Khirgiserna, och hornen,
som lagts i stora hopar, tjäna äfven nu, alldeles som på Polos tid,
de resande till vägledning, när snötäcket utjämnar markens alla
ojämnheter. —
Den anmärkning, som Polo gör angående svårigheten att koka
födan häruppe, är också alldeles riktig. På högt liggande platser,
där atmosfären utöfvar ett mindre tryck på en vattenyta, än när
man befinner sig i låglandet, sänker kokpunkten sig så, att vatten
kokar, innan det uppnått en temperatur af 100’ Celsius, hvaraf åter
följer, att de i vattnet nedlagda födoämnena endast med svårighet
blifva kokta. Det är med stöd af detta faktum, som det vid
bergbestigningar använda höjdmätningsinstrumentet »koktermometern»
är konstrueradt.
Efter Pamir följde enligt Polos beskrifning en ny bergöken,
benämnd Bolor, där en evig vinter rådde, och hvilken det tog en
tid af fyrtio dagar att genomresa. Därvarande elaka invånare voro
hedningar och bodde högt uppe i bergen; de lefde uteslutande af
jakt och klädde sig i djurskinn. — Namnet »Bolor» har senare
gifvit anledning till åtskilliga misstag. Sålunda kunde den berömde
ALEXANDER VON HUMBOLDT tala om ett Bolor-Tagh (d. v. s.
molnberget), som han ansåg hafva en nord-sydlig riktning och vara
jordens högsta kända bergskedja.
I förbigående talar Polo om landet Keschimur (d. v. s. Kaschmir),
dess tempererade klimat och dess invånare, som myckcet sysselsatte
sig med allahanda »djäfvulskap» och trollkonster, och hvilkas
brunhylta kvinnor skildras såsom ovanligt vackra (ett påstående, som
ännu i dag håller streck). Många hedningar (d. v. s. buddhister)
funnos i detta land, från hvilket deras lära spridts till utomliggande
områden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
