Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
som framstälde riktiga åsigter om försteningar, om skilnaden emellan i
vatten aflagrade och ur jordens inre framkomna bergarter, var dansken
Steno år 1669. Men hans åsigter råkade snart i glömska. Först med
tysken Wernee uppstod i slutet af förra århundradet en vetenskaplig
geologi, men Werner var utpreglad neptunist och lärde t. ex., att basalten
och liknande bergarter voro tillkomna genom kemisk fällning ur vatten.
Det oriktiga i dessa åsigter ådagalades af skotten Hutton och Werners
egna lärjungar L. v. Buch och A. v. Humboldt. I senare tider hafva
neptunistiska åsigter ånyo gjort sig gällande, och längst i detta hänseende
har Bischoff gått, som förfäktar ultra-neptunismen.
Det har ofvan blifvit nämndt, att djur- och växtlifvet utvecklat sig
från lägre former till högre, och att de olika formationerna utmärka sig
genom olika former af det organiska lifvet. Detta ville man fordom
förklara så, att häftiga revolutioner, t. ex. våldsamma jordbäfningar och
vulkaniska utbrott, förintat de befintliga djuren och växterna, samt att derpå
följt en ny skapelse. Emellertid har man ej lyckats förete bevis för dylika
våldsamma revolutioner, utan allt häntyder på riktigheten af Lyells åsigt,
att jorden åtminstone efter afsvalnandet utvecklat sig relativt lugnt och
under inverkan af samma krafter, som än i dag arbeta på jordytans
omdanande. Samma lära om en jemn utveckling, hvad beträffar det organiska
lifvet, förfäktas af Darwin. Denne påstår, att djur- och växt-verlden är
en fortgående utveckling ur en enda urtyp. Hvarje art har så småningom
uppkommit genom förändringar af karaktärerna hos en föregående något
lägre stående art, och det hela utgör en fortlöpande kedja, från den lägsta
urformen till de högst stående. För denna utveckling erfordras en oerhördt
lång tid. Motståndarne till denna åsigt framhålla som en af dess största
svagheter, att darwinismen ej förmår bland försteningarne framvisa de
mellanformer, som skulle hafva förmedlat öfvergången emellan de olika
arterna, en invändning som de nyaste undersökningarne i viss mån synas
hafva jäfvat.
Vi skola nu öfvergå till framställningen af de särskilda
formationerna, först i allmänhet, och sedan särskildt de i Sverige
uppträdande.
Kap. 4. Öfversigt af de geologiska formationerna.
Länge har man antagit, att den ursprungliga
afsvalningsskorpan utgjordes af de kristalliniska skiffrarne (gneis, glimmer skiffer
m. fl.), hvilka skulle hafva fått sitt nuvarande utseende på det sätt,
att afsvalningsskorpans slaggartade och amorfa struktur
småningom öfvergått till kristallinisk genom inverkan af vatten, således
genom en slags metamorfos. Enligt en annan allmänt antagen
åsigt hafva dessa skiffrar ursprungligen blifvit afsatta som lera
och sand och sedermera blifvit förvandlade först till lerskiffrar och
sandstenar, samt sedermera genom beståndsdelarnes kristallisation
till kristalliniska skiffrar och qvartsiter. Men äfven denna åsigt
börjar man öfvergifva för att hylla en tredje teori, som lärer,
att de i fråga varande skiffrarne till stor del utgöra kemiska
fällningar ur det heta urhafvet.
Den första afsvalnings-skorpan går ingenstädes i dagen,
såvidt man hittils känner, utan är betäckt af senare bildningar, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
