Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glacialsand och glaciallera äro skiktade, stenfria bildningar,
afsatta i haf eller sjöbäcken. Den glaciala leran utmärker sig i
allmänhet för sin vackra hvarfvighet af oliktärgade lerskikt eller
af omvexlande ler- och sandskikt. Stundom få de senare
öfverhanden, och den glaciala leran öfvergår till ren sand, glacialsand.
Då glacialleran är kalkhaltiga kallas den hvarfvig mergel,
hvaremot den föga kalkhaltiga, d. v. s. den som ej fräser vid
påhällning af en syra, kallas hvarfvig lera. Af dessa båda ligger
mergeln under leran; likaså ligger glacialsanden under glacialleran,
då båda förekomma på samma ställe. Glaciallera och glacialsand
finnas aflagrade nästan öfverallt på slätterna och i dalgångarne
inom ett bredt bälte rundtomkring Sveriges kuster och utbreda
sig inåt landet till en viss höjd öfver hafvet, olika för olika
provinser. Den hvarfviga mergeln håller sig i allmänhet närmare
kusterna, är oftast betäckt af hvarfvig lera eller af andra yngre
bildningar och hvilar antingen på fasta berghällen, på krossgrus
eller på glacialsand 1). Dess kalkhalt vexlar betydligt från 40 %
och derutöfver (i norra Upland) till 3 a 5 % (i Bohuslän). Den
hvarfviga leran hvilar ofta på hvarfviga mergeln, men sträcker
sig dock längre in i landet. Till ännu högre nivåer stiger
glacialsanden, som dessutom ofta bildar underlaget för den hvarfviga
mergeln och leran.
Häraf följer således, att om man vandrar från hafskusten inåt landet,
beträder man succesivt hvarfvig mergel2), hvarfvig lera och glacialsand.
Deremot vid borrning i kustområdet genomtränges merendels först hvarfvig
lera, derpå hvarfvig mergel och slutligen glacialsand. Detta är det vanliga
förhållandet, från hvilket dock gifvas undantag. Den sammanlagda
mägtigheten kan i medeltal skattas till 3 a 4 meter (10 a 15 fot), men
öfverstiger stundom 15 meter (50 fot).
I vestra kustlandet är den hvarfviga mergeln (och äfven den
hvarfviga leran) rik på skallemningar af arktiska snäckor och
musslor, d. v. s. af sådana blötdjur, som nu lefva i polarhafven.
Detta bevisar, att klimatet varit mycket strängt vid tiden för
glaciallerans bildning.
Äfven i det östra kustlandets glaciallera förekomma liknande
snack- och musselskal, dock till vida mindre antal.
Bild 123. Bland dessa talrika skallemningar kunna nämnas
Yoldia arctica (bild 123), (finnes äfven i det östra
kustlandets glaciallera), Arca glacwlis, Mya uddevallensis
och Saxicava rugosa.
Skallemningarne finnas ej särdeles högt, 60—90
meter, (2—300 fot) öfver hafvet. Detta synes antyda, att
glacialleran och glacialsanden i högre liggande trakter,
1) Glacialleran och glacialsanden äro yngre än krossgruset, men i
sällsynta fall hafva liknande bildningar befunnits inlagrade emellan bottengruset
och det egentliga krossgruset.
2) Den hvarfviga mergeln går dock sällan i dagen, utan är betäckt af
hvarfvig lera, eller andra yngre bildningar, såsom ofvan är nämndt.
Yoldica artica.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
