Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtminstone öfver 150—180 meter (5 a 600 fot) öfver Bild 124.
hafvet, äro afsatta i vattensamlingar med sött vatten.
1 södra Halland stiger den hvarfviga leran blott
till 45 meters (150 fots) höjd öfver hafvet, men
längre norrut går den högre, så att den i
Vestergötland t. ex. uppgår till 150—200 meters (500 a
700 fots) höjd och i Jämtland ända till 300 meter
(1000 fot) och derutöfver.
I glacialleran förekomma dessutom dels
kalkhaltiga konkretioner af oregelbunden form och
med sällan öfver 1 tums tvärsnitt, dels s. k.
mariekor och näckebröd, hvilka äro regelbundna
konkretioner af högst märkliga former (bild 124). Båda slagen hafva
uppkommit genom kemiska processer i glacialleran, på det sätt att kalkhalten
i leran koncentrerat sig kring vissa punkter t. ex. kring en liten
stenskärfva, ett sandkorn, en förstening eller dylikt.
Åkerlera. Denna stenfria och i vatten afsatta lera skiljer
sig vanligen lätt från glacialleran genom sin brist på färgrandning
eller hvarfvighet. Den är yngre än glacialleran och utbreder sig
öfver denna som ett föga mägtigt, 0,3— 1 meter (1—4 fot), täcke
och förekommer ej blott på de stora, öppna lerslätterna, utan
äfven i smärre dalgångar eller sänken emellan grus- och
bergbackarne ; dock går den sällan öfver 90 meter (300 fot) öfver hafvet.
Sitt namn har den fått deraf, att den bildar den vanliga
åkerjorden i en stor del af Sverige. Till färgen är den brun eller
blågrå, och är till sin beskaffenhet än mera sandig, än mycket
seg och styf. Den egentliga åkerleran innehåller ej några
skallemningar och är väl att anse som en aflagring i sött vatten,
men på sanka ställen, i dalgångar, som en gång varit lugna
hafsvikar, tinnes en annan lera utvecklad, hvilken på grund af sin
mörka färg blifvit kallad svartlera. Denna hyser en mängd
snäckskal i synnerhet i vestra kustlandet, der svartlerans fauna är
mycket rik på arter, som dels ännu fortlefva i Kattegat, dels
dragit sig undan till kallare haf. I östra kustlandet deremot finnas
i svartleran hufvudsakligen endast de tre arterna Mytilus edulis
eller blåmusslan, Cardium edule, och Tellina balthica, hvilka ännu
fortlefva i Östersjön.
Såväl åkerleran, som dess varietet svartleran, är mycket kalkfattig,
men halten af fosforsyra är hos den sistnämnda ganska stor.
Mosand. På stora sträckor i Sverige, dels i närheten af
rullstensåsarne, dels äfven på de stora lerfälten och
krossgrusfälten finnes öfverst en betäckning af s. k. mosand. Denna sand
består i allmänhet af qvartskorn, dock med blandning af
fältspatskorn, glimmerfjäll, magnetitkorn, m. m. Ofta är den
röd-eller gulfärgad af jernföreningar. Dess mägtighet är merendels
ringa 1/2—1 meter (1—3 fot), undantagsvis större 3—4 meter
(10—15 fot) eller derutöfver. Den hvilar ofta på glaciallera och
åkerlera, men äfven på rullstensgrus, krossgrus eller direkte på
berghällen. Mosanden är tydligt skiktad och innehåller ofta rul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
