Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindbergs lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mot namnen bekant han nickar,
pekar tankfullt på verket sitt;
och ur halsens kotor han hickar:
”ser du, jag börjar att skriva vitt!”
Det är dubbelgångarstämning och spökluft i denna
vision och det är något av den samtida dekadanspoesiens
dödströtta känsla av förintelse och förtvivlan. Men vid
sidan av de egentliga dekadansdiktarnes förkonstlade
maner och koketteri äro dessa strofer manliga och
energiskt målande. Realisten Strindberg förnekar sig aldrig
— icke ens i drömsyner.
Det är många vitt skilda toner och färger i
Strindbergs lyrik. I sin första ungdom har han skrivit muntra
tillfällighetsdikter och känslosamma kärleksdikter i den
då gängse stilen. Han har sedan skrivit vackra visor
om natur och hemliv. En gång har han försökt
balladmelodien i dikten om ”Herr Beaujolais de Beaune”, där
Walter Scott kunde avundats honom den väl träffade
rovriddarfärgen och trubadurtonen. Jag minns från min
ungdom hur den smittsamma melodien beständigt sjöng
i mina öron.
Herr Beaujolais,
herr Beaujolais de Beaune,
hans borg och han,
de sova nu i Rhöne.
Men sonen hans går världen kring,
har ingenting, är ingenting
och blir väl aldrig någonting,
om ej han bliver kär.
I en av Strindbergs diktcykler har hans medvetna
vårdslöshet i formen blivit en förtjänst och icke tvärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
